Etikettarkiv: funderingar

Hänt i hemmet

Här har det hänt mycket den senaste tiden. Vi väntar på lite lampor, mattor, soffbord och annat fnös och fnul, men i stort sett är vi liksom klara. Och nöjda. Det är nästan lite äckligt hur mycket vi trivs här hemma och hur mycket vi längtar efter att komma hem varje dag. Jag som blev sjuk i början av veckan har väl således haft tur i oturen som inte behövt lämna boet. Än har vi inte haft nån bjudning, med mat, prat, skratt och spel. Och det är nästan så att jag vill hålla alla på armslängds avstånd tills ALLT är färdigt. Jag vill inte att det ska vara hafsigt, eller att man måste säga ”den där ska egentligen inte stå där men…”. Ja ni vet.

Är faktiskt väldigt stolt och glad över hur genomtänkt vår lägenhet är. Hur mycket kärlek vi har spenderat på att göra varenda litet utrymme fint. Det känns som att jag borde posta bilder på vårt nya hem och här är det nånting som tar emot. Ja, visst vill jag posta bilder helt oblygt a la Blondinbella och visa för alla som råkar snubbla in på bloggen hur vi bor. Visst finns det nånting fint i att visa sitt innersta, samtidigt som det kan vara så otroligt pretentiöst. ”Oooh se på mig!” (Kanske lite grejen med en blogg, fast ändå inte, get it?)

Jag känner att det finns människor som jag absolut inte vill dela mitt privatliv med, typ internettroll och övrigt löst folk som jag råkar kunna namnen på. Även om det här säkert är den mest olästa bloggen i hela universum så känner jag mig ändå bevakad på nåt sätt. Som att det finns de som sitter och väntar.

Så jäkla dumt egentligen. Den här bloggen startade jag för att jag ville nå ut till fler personer (hej på er om ni finns) än närmsta vänkretsen. Och visst, hit hittar folk som jag har skapat bekantskaper med på Twitter. (Alltid kul när ni kommer hit, tack och bock.) Men vad är det jag ska nå ut med egentligen? Jag har ingen lust att fläka ut mig totalt, jag är inte ute efter att bli en offentlig person, på något sätt. Kanske får det helt enkelt bli så att allt det som har hänt här hemma och allt som kommer att hända framöver, får ske bakom lyckta dörrar och kanske bara synligt för vissa VIP:s. Det kanske är löjligt att ha sånna här ”nojjor”. Hur känner ni själva kring att blogga öppenhjärtligt och synligt, är ni inte nånsin oroliga att ni omedvetet bjuder in en objuden? Fast på nätet?

Anyways… Vårt hem får mig att må så bra. Vi trivs så bra här, sover gott om nätterna, vaknar glada på morgonen. Visst är det precis så ett hem ska kännas? 🙂

Ärliga tankar i en stängd blogg

Ibland undrar jag vad vitsen är med att jag har en personlig blogg. Den här bloggen skapades för att vara öppen, olåst från communities som LiveJournal. Tanken var att fler skulle kunna läsa, istället för endast en handfull med vänner som hade egna konton på LJ. Men vart sätter det mig?

Jag önskar att jag kunde ta bladet från munnen. Det är inte som att jag har brist på saker att skriva, tvärtom, men jag funderar hela tiden kring om jag ska göra det. Ska jag delge den här informationen? Ska jag berätta om de där planerna? Och i så fall, till vilken nytta? Den här personliga bloggen är förvånansvärt opersonlig. Ibland är jag till och med mer öppen och straight forward på Twitter. Men där är en strid ström av tweets och det jag säger har snart glömts bort ändå, så jag klarar mig. Här står allt stilla. Här finns bara mina ord att läsa och jag vet inte hur jag ska hantera det.

På LJ kunde en post vara helt öppen, låst bara för vänner, låst för vissa specifika vänner man litar mycket på eller helt privat. Här kan jag låsa poster med lösenord, men vill jag då att nån annan ska kunna läsa så måste jag ju ta mig tiden att dela ut det lösenordet. Låter väldigt krångligt. Jag minns hur jag skrev på LJ. Totalt utlämnande vissa gånger. Här? Not so much. Det får bli det ytliga, det lättsamma. Inte det svarta eller det svårsmälta. Aldrig nånsin mina innersta tankar, oavsett vad det gäller.

Kanske är jag inte tillräckligt anonym här. Vilken motsägelse – att ha en blogg där man kan skriva öppet om allt men ändå vara anonym.

Jag är visserligen duktig på att skriva kryptiskt, har alltid varit, men det känns fel att göra det här. Å andra sidan, så kanske jag inte borde oroa mig så mycket eller ens känna mig hindrad. Det är ju inte så många som läser den här bloggen ändå. Men jag kan verkligen känna mig trött på den här munkavlen jag har på mig jämt och ständigt. Jag kanske borde ifrågasätta varför jag känner så. Det är väl inte så att mitt liv ska vara allas angelägenhet? Varför har jag ett behov av att bli läst på det sättet, av att vara intressant för andra? Ninjapojken har ställt mig den frågan ibland,om det är viktigt för mig. Nån sorts jakt på bekräftelse. Han har vare sig Twitter, Facebook, eller Instagram. Han har inte det behovet. Behöver inte bli sedd på det sättet. Behöver inte känna att han kanske kan influera eller inspirera med den person han är. Så varför vill jag det? Och varför tror jag ens att jag besitter den kapaciteten?

Intressanta frågor, men jag har inga svar just nu. Kanske senare. Kanske är det bättre att skriva pappersdagbok. Vi skriver ju alldeles för lite för hand numera.

Tankar kring ett spelomslag

Det är bilder som denna som kan göra mig förbryllad.

Klicka på bilden för att förstora

Det här är framsidan av spelet Mensa Academy, till bland annat Wii. Det första jag tänkte på när jag såg den här bilden var ”varför måste tjejen ha en sån där urringning?”. Det andra jag tänkte var ”kunde inte hon ha fått ha brillor precis som mannen?”. Fast är det inte ganska sällsynt att glasögonprydda tjejer finns i spel? (De finns, förstås, kolla bara Jihl Nabaat (FF XIII)och Quistis (FF VIII) t ex.) Och vem vet, tjejen på den bilden ovan har kanske linser eller fixat ögonen med laser. ;P

Sen kom jag på mig själv. Smartheten sitter ju inte i brillorna, vilket jag själv är väl medveten om. (De flesta hade dock föreställningen att jag var übersmart och ”skulle bli nåt” genom i stort sett hela skoltiden, pga de glasskärvor som sitter framför mina ögon för att bryta ljuset rätt.) Men det är ju en fördom i sig – att önska att tjejen i ett IQ-spel ska se ut som en – ja vadå? – en nörd. Som om tjejer med lite tajtare kläder och perfekt syn inte skulle kunna vara smarta. Jag är ju helt klart beviset att brillor och lite halvtaskig garderob inte gjorde NO-timmarna mer lockande för det. (Inte för att det är det ENDA man kan vara smart i, men… OFF TOPIC: Om ni känner till Ken Robinson så vet ni att han menar att matte, fysik osv är de mest uppskattade ämnena, sen kommer språk, osv osv, sist kommer typ dans och teckning. Det är lite det jag syftar på här.)
Vem är det egentligen som bestämmer hur en nörd ser ut? Finns det en mall? (Njä, kanske inte, men det finns generaliseringar, som dessvärre är biologiskt betingade och som alltid kommer finnas med oss. Människan kommer alltid att vara fördomsfull, men man kan i alla fall tänka ett steg längre.)

Mannen ser ju, i mina ögon, ut som en nörd, en forskare. Kvinnan ser ut som en flygvärdinna. (Inget illa om det yrket.) Om mannen inte hade varit en 60-plussare, kort i rocken (literally), halvflint och stirrandes IFRÅN dig som köpare (kvinnan bjuder ju tydligt in med en rätt så förförisk blick), utan istället hade varit en cool snubbe (vad fan det nu betyder, nån som vet?) i 25-35-års åldern. Hade det varit fel? Hade folk tyckt att det varit konstigt? Återigen, vad har vi då för fördomar, men nu om män? Att killar i den åldern bara gillar pang-pang, käka chips och fråga ”var är brudarna?”?

Vilka riktar sig det här spelet till? Ja, med en åldersgräns på 3 år så får man väl anta att barn i skolåldern ska tänkas spela detta. Med tanke på hur spelet ser ut in-game måste jag fråga – behövdes ens dessa två karaktärer på omslaget?

Pause?

Jag kanske behöver göra nåt radikalt.

Det var länge sen jag lyssnade på mainstream-musik. Har hittat tillbaka till Keane. Underbart. Jag läser aldrig böcker. Var flera år sedan. Funderar på om jag kan börja göra det och spendera mindre tid på nätet. Det är inte alltid nätet funkar liksom. Det kan kännas stressigt, pressande, jämförande. Man ska vara poppis, alltid ha rätt, vara kreativ, spontan, cool, happening och hypad. Perfekt. Även om nätet är stort och öppet och verkar välkomna alla så är jag inte alltid övertygad om att jag har en plats däri. Jag har ständigt försökt att göra min egen plats, men sällan blivit välkomnad där människor redan samlats. Det finns ett fåtal undantag som bekräftar regeln.

Jag borde sluta spendera så mycket tid på nätet. Jag borde sluta spendera så mycket tid med att titta på TV. TV:n borde vara uteslutande för spel. Jag borde ge mig tid för annat. Även om det finns många på nätet jag skulle sakna, så är inte Internet min bästa vän. Men visst, det är förstås omöjligt att helt sluta vistas här. Det fattar väl jag med. Men det kanske kan konsumeras i mer hälsosamma doser? Tanken är i alla fall planterad.

Viljan vs. verkligheten

Jag vill så gärna göra nåt vettigt med min tid. Och med det menar jag spela mer. T ex, spela klart Pandora’s Tower. (Vad fan hände där?) Fortsätta spela The Legend of Heroes – Trails in the Sky som jag började nosa på för en vecka sen. Men även om det är detta jag vill, så är det inte vad jag gör. Men vi kan väl börja med det jag har gjort.

Under midsommarhelgen var jag på landet med min familj och det bjöds på en mängd goda måltider.

Färskpotatis som min morbror odlat, köttfärspaj, varmrökt lax, nån sorts moja med räkor, ägg och lite grönsaker.

Efterrätten blev min favorittårta; marängbottnar med hallongrädde och chokladtryffel, som vi toppade med stora jordgubbar.

Dagen därpå trotsade mamma skyfallet och grillade hamburgare. Jag åt två och det var faktiskt en halv för mycket. Efteråt var jag stånkmätt.

Som om det inte räckte med en så gjordes min favorittårta igen! Denna gång toppade vi den med färska hallon.

En läckerbit till bit.

Nästa dag serverades detta innan det var dags för mig att åka hem. Färskpotatis, fläskytterfilé, tsatsiki och mammas syrliga tomatsallad.

Efter en sådan helg kände jag mig onekligen lite jäst. Jag bestämde mig för att inte äta godis på två veckor (och om det går bra dra ut det till en månad) och det har nu gått 1½ vecka och inte en godisbit i sikte! För en tid sedan använde jag en kaloriräknare i min HTC och jag ville göra samma sak nu. Hittade en väldigt tjusig sådan kallad ShapeUpClub. Vill passa på att gå ner något kilo och den appen gör det verkligen lätt att hålla koll på det dagliga intaget och sin träning. Kan varmt rekommendera den. Under första veckan förlorade jag 0,6 kilo vilket var riktigt peppande. Nu är det bara att fortsätta!

Jobbet tar väldigt mycket av min tid. Inte för att det händer mycket där, men man måste ju ändå ”sitta av tiden”. Men när jag kommer hem, blir det inget spelande. Visserligen är alla mina konsoler undanpackade för golvbyte, men min PSP är ju framme, ready to go. Men nej. Det blir lite TV och sen ger jag mig ut och promenerar i en halvtimme. Sitter heller inte uppe okristligt sent och går upp tidigt för att äta frukost. Bra rutiner skulle man väl kunna säga att jag har. Och jag mår bra av det, även om gamersamvetet gnager mig då och då. Jag har knappt läst några bloggar på 2 veckor. Än mindre skrivit något själv. Twitter känns som ett minne blott. Jag försöker visa livstecken, i nåt sorts desperat försök till att inte bli bortglömd.

Jag har inte prioriterat spelen särskilt mycket på senaste. En sanning med modifikation. Jag och Ninjapojken spelar ju fortfarande väldigt mycket Diablo 3. Nådde level 60 för ett par dagar sen och kommer snart ha kört igenom även Nightmare med min barbar. Sen kommer vi förmodligen börja spela med andra karaktärer. Det har till och med gått så långt att Ninjapojken undrade om jag vill spela Torchlight 2 när det släpps.

Det är förmodligen helt oki att gå igenom en period där konsolrollspelen får kliva åt sidan. Antagligen är det inget annat än nyttigt, trots att jag saknar mina spel då och då och undrar om jag kommer hitta tillbaka till dem. Det tror jag att jag kommer göra. Jag kan fortfarande känna det där suget ibland. Men just nu fokuserar jag på annat, är ju ändå en ganska renodlad periodare. Det finns så mycket jag vill göra, så många planer, men alltid för lite tid. Ingen idé att stressa sönder sig. Så länge jag mår bra så är väl allting frid och fröjd.

Längesen

Det var längesen jag bloggade. Här och på andra ställen.

Det här är ett svagt försök att komma tillbaka. Jag vet inte riktigt varför jag ”hållit mig undan”. Det har inte varit planerat. Jag har bara ramlat in i nåt hål av ”mindre duktighet”. Många dagar har varit fullkomligt apatiska. Då är det en vinst i att bara orka ta hand om sig själv. Orka åka till jobbet. Kanske orka handla mat.

Jag har inte använt min dator på jättelänge. Inte på det sätt jag gjorde förut. Kunde sitta vid den i timmar. Men inte nu. Numera bekantar jag mig hellre med TV:n. Inte så bra det heller förstås. Som sagt, apati. Till TV:n är spelkonsolerna inkopplade. Men jag har inte hittat ro, lust, ork, eller vad man nu ska kalla det, till att starta nån av dem. Det är fruktansvärt.

I alla fall vill jag tro att det är fruktansvärt och alla som känner mig (privat eller som gamer på nätet) anser att jag är värdelös som inte gör det jag borde göra. Det som ska fylla en självutnämnd gamers liv. Det är förmodligen inte så folk tänker om mig. Det är nog bara jag som gör det.

Men det är konstigt hur livet är ibland. Ena stunden är allt toppen-topp och bara på en dag så kan man finna sig själv i en smutsig avgrund. Jag har befunnit mig där ett tag nu.

Med det inte sagt att jag inte försöker ta mig framåt och uppåt. Jag har lyckats utföra vissa saker som har lämnat mig stolt över mig själv. Sånna där livsomvälvande saker. Sånt som spelar roll. Det är bra. Men jag vill spela också. Ändå kan jag inte. Även när jag är ledig. Det är så konstigt.

Känns som att jag tappar kontakten med alla gamervänner bara för att jag inte spenderar 5 (eller annan valfri siffra) timmar varje dag vid datorn.

Jag har svårt att hitta ord. Att jag har skrivit det här är nästan förbluffande. Stort.

Men mina andra ord då? Om spelen jag tycker om? Jag vet inte… Det kanske kommer i små doser. Jag hade hoppats att jag kunde skriva nåt igår. Det blev inget. Jag hoppas fortfarande att jag kommer kunna skriva nåt idag. Vi får väl se.

Tro att du är nån

”Du kan bli vad du vill Anna, du som är så duktig, kan analysera, formulera dig i text, duktig på språk… ja, det finns ju massor du skulle kunna göra.”

Föräldrar säger de mest konstiga saker. Ovanstående citat kommer från min pappa. När man känner sig fast i livet, så är det kanske sånt här man vill höra allra mest. Så varför har jag den gnagande känslan att det är för sent? Varför sitter jag här med en längtan att bli ”upptäckt”?

Något av det värsta som finns, är att ha en dröm, fånga den och sen bli av med den. Har det hänt er?

Det har hänt mig.

Sedan dess har jag egentligen velat hitta tillbaka och det har jag kanske gjort på sätt och vis. Även om det inte är med samma ”erkännande”.

Vad vill du Anna? Vill du bli kändis? Ansök till Big Brother. PANG – du är kändis!

Jag vill inte vara med i TV, inte synas i skvallerblaskor, inte visas med foto i tidningen. Jag vill vara det som tränger in i ditt medvetande. Ett namn du känner igen och tänker ”aha, ja, jag har läst nåt hon har skrivit”. För att nåt jag skrev var värt att minnas. Och framför allt – värt att läsa. Men ungdomen falnar, modet svajar. Självförtroendet och inställningen att ”det här klarar jag – jag är PEPP!” har farit all världens väg. Tänk om jag också kunde sitta och helt på allvar prata/skriva om hur bra just jag är. Snackar inte skit, men jag höjer mig själv över alla andra med orden jag skriver. Föraktet osar.

Men kom igen, på riktigt? Jag skulle aldrig klara av det. Ändå är det intressant att se andra göra det. Det sårar och svider, som salt i ett sår. Men strö lite mer, gör det, så jag känner att jag lever.