Etikettarkiv: film

Nostalgitrippar

Igår tittade jag på en filmklassiker – Nätet med Sandra Bullock i huvudrollen. Denna thriller som i mitten av 90-talet målade upp det absolut värsta scenariot av den senaste flugan – internet och visade hur sårbara vi är i vårt bräckliga informationssamhälle. Nu när ID-stölder blir mer och mer vanliga är det intressant ändå att filmen var så före sin tid. Dessutom älskar jag att det är en kvinnlig huvudkaraktär, som sitter framför inte bara en utan flera datorer, beställer pizza online, har de flesta vänner online, felsöker spel, program och hemsidor. Visserligen är ju skildringen förenklad, som i de flesta fall, (”zooma in så vi ser fler detaljer”), men jag köper det. Nätet är en av mina favoritfilmer och det är kul att den står sig än idag. Dessutom gillar jag slutet. SPOILERVARNING! Det är ett happy ending, men inte på det sätt att den här ”socialt isolerade” kvinnan får en pojkvän eller nånting liknande. Hon är fortfarande samma person, några erfarenheter rikare, men hon är fortfarande sig själv. Och sa jag att jag gillade Sandra Bullock? Hon är fin. 🙂

Sjukt bra. :)

Sjukt bra. 🙂

Lite otippat köpte jag Hubba-Bubba tidigare i veckan, den rosa sorten. Barndomsminnena riktigt svallade över mig när jag stoppade ett i munnen, det måste vara mer än 15 år sedan som jag åt ett senast. Smaken var inte långlivad om man säger så, men kul ändå att återbesöka en sån där barndomsklassiker. 🙂

Det blev visst en semesterdag från jobbet idag. Skanska har varit här och fixat några småsaker, i badrummet står tvätt och tork igång, en disk har diskats. Jag tror att det får bli en stor brunch idag i väntan på en SMS-avi! *stirrar på mobilen* Plinga då! Hoppas ni alla har en bra fredag. 🙂

För tidigt att sova

Jag blev så förbannat jävla trött. Vid halv sju låg jag och spelade Game Dev Story (ett hutlöst beroendeframkallande spel!) på min HTC och kämpade mot mina tunga ögonlock. Det är ju inte klokt, att bli sömnig vid den tiden. Jag som har semester! Försökte spela med ett öga öppet (ett litet trick jag har), men insåg att jag tids nog skulle tappa telefonen i golvet. Bäst att lägga ner…

Satte mig framför datorn istället. Fixade en kopp te och kollade på ett nytt avsnitt av Nostalgia Critic som fick mig att skratta. Sen började regnet smattra lite mot fönsterrutorna. Vips så var man piggare. Pratade en liten stund med fina Ina från New Game+, det gjorde mig ännu piggare. 🙂 Och istället för att sitta och slösurfa så bestämde jag mig för att blogga. Jag har ju sagt att jag ska berätta om nån sorts förändring. Den må inte vara stor, den må bara röra mig, den kanske får folk att känna sig lurade på hype. Vad vet jag. Hursomhelst. Läs mer

Av alla val som finns, välj endast ett – och rätt

Hade missat att Revolutionary Road gick på TV idag. Lyckades i alla fall se den sista halvtimman. Greps inte bara av det fantastiska skådespeleriet och fotot, utan också den hjärtskärande musiken. Den kändes familjär på nåt sätt. Inte så att jag hört den förut, det var första gången jag såg filmen, men musiken erinrade mig om annat. Jag bestämde mig för att gissa att det var Thomas Newman som låg bakom det vemodiga, känslotunga soundtracket. Snart rullade eftertexterna. Och jag hade rätt. Synen av hans namn fick mig att le. Thomas Newman är den ende filmkompositör som har betytt något för mig (förutom Steve Jablonsky (Transformers) och Philip Glass (The Hours)), och hans kompositioner till The Green Mile, Little Women, American Beauty, Wall-E och Erin Brockowich kommer för alltid att vara med mig.

Jag har huvudvärk. Hade ett två timmar långt telefonsamtal med mina föräldrar. Det börjar bra men det blir något annat, speciellt i samtal med pappa. Jag vet att de vill väl, men jag har inte alla svaren, speciellt inte på hans frågor. Jag vet att han inte anklagar mig för nånting, men jag kan ändå inte hjälpa att känna mig som ett stort misslyckande för att jag 1) inte har en utbildning som innebär att jag är nånting 2) borde plugga och bli nånting, så jag kan få bättre jobb och tjäna mer 3) närmar mig 30 och ännu inte har gjort några av de här sakerna. T ex.

Jag får ofta höra från sina föräldrar att jag skulle kunna bli vad jag vill. Jag håller inte med dem. Sen är ju frågan vad man vill också, det är ju inte så att jag vill bli astronaut anytime soon. Men vad vill jag då? Vad är jag bra på? Språk. Svenska och engelska. Tyvärr gav spanskan inte så mycket. Skriva. Jag vet att jag kan det, och även om det inte är perfekt, så är det bra. Jag kan prata. Tänka sig, jag kan hålla låda. Jag kan resonera, analysera, jag är snabb på att lära, noggrann, har relativt stor datorvana, är social och kan samarbeta med andra, men kan även leda om det behövs.

Det lät väl bra? Så vad blir jag? Mitt huvud ekar tomt. Jag har inget svar, inte för mig själv och inte för min pappa som frågar. Jag har ingen plan. Just nu tar jag dagen som den kommer. Och efter det 2 timmar långa samtalet så har jag nu en huvudvärk som inte ens en promenad avhjälpte, jag har tårar som brinner bakom ögonen och även fast jag vet att det aldrig är menat att såra mig eller trycka ner mig eller ens se ner på mig, så är det precis så det känns. Kravbilden är tillbaka. I alla fall som jag ser det.

Jag har många krav på mig själv. Har alltid haft. Göra bra ifrån mig i skolan, vara snäll, inte vara arg, vara till lags, alltid ställa upp på att jobba över eller extra, vara duktig, vara smal, vara attraktiv, kunna sköta mitt hem, passa deadlines, inte göra slut, ställa upp på sex och helst inte gråta, visa svaghet.

Men jag gråter nu, hårt och okontrollerat. Det finns ingen plats för snedsteg i det här livet. Allt ska vara rätt från början och om man kommer ifrån ”planen” så hamnar man där jag är. I ingenmansland. I outbildad-ville. Det verkar inte vara en stor bedrift att jag började jobba 4 dagar efter att jag tog studenten. 1½ senare flyttade jag hemifrån och började plugga. Insåg efter 1½ år där att det var en återvändsgränd och flyttade hem igen, började jobba igen. Pluggade lite strökurser, bland annat engelska. Fick högsta betyg. Sa upp mig igen och påbörjade en KY-utbildning. Ett halvår senare kändes det också fel, hoppade av och var arbetslös i två månader, fick sedan mitt andra jobb. Jobbade där i 4½ år, engagerade mig fackligt, blev skyddsombud, köpte bostadsrätt. Bytte arbetsgivare för ett år sedan.

Och nu är jag här. Vilse. Tillintetgjord. Gammal. Ingenting att visa upp. Gymnasiebetyg, även om de är bra sådana, är inget man kan leva på i längden. Det är bra att vara utbildad. Bra att ha en titel. ”Jag är utbildad bla bla bla.” Och jag vet inte. Vad vill jag bli? Vad kan jag? Det var så länge sedan jag satt i en skolbänk att jag undrar om jag kommer klara av det. Jag orkar inte med att välja fel igen för att sedan hamna i rävsaxen igen, med ett alltför lågavlönat jobb och en dunkel framtid. Då det bevisligen är väldigt dåligt att välja, men upptäcka att man valt fel, så är det bättre att inte välja nånting alls. Så här är jag. På samma punkt som för 5 år sedan egentligen.

Inget blir lättare med tiden. Rävsaxen nyper hårdare och hårdare. Såret växer sig större, men jag vågar inte fly. Istället lever jag med min frustration, med besvikelsen över mig själv och hur mitt liv blev, och med känslan att så tänker mina föräldrar också. Jag försöker ta mig framåt, jag försöker bli nånting. Men jag kan inte skynda fortare än en dag i taget. Och med ögonen fulla med tårar är min vy ofokuserad och suddig. Mest av allt känns det tungt att det inte riktigt är oki att vara bara jag.

Uppdatering

Det är mars nu och månaden har börjat väldigt bra. Jag hoppas att den fortsätter så. Visserligen missförstod jag och en kund varandra på onsdagen, vilket resulterade i att jag gick ifrån en stund, ringde mamma och sen satt och grät i 20 minuter. Huh. Jag kan inte säga att jag förstår mina egna reaktioner ibland, men det var helt omöjligt att stoppa tårarna. Stressen med mera ligger nog precis under huden på mig och fördämningarna brister lätt. Hursomhelst, jag tog mig igenom den här jobbveckan, men igår var jag faktiskt ledig då jag skulle till läkare på eftermiddag och kolla hjärtat. Hjärtklappningarna är ju ganska frekventa och dyker upp titt som tätt. Men inget fel påträffades, tydligen har jag ett väldigt bra blodtryck. Däremot verkar det jag upplevde natten till förra fredagen (hjärtklappning följt av händer och fötter som domnade bort och fylldes av stickningar) ha varit en sorts panikattack. Jag är inte förvånad.

Torsdagen, eller i alla fall kvällen, var en riktig höjdare. Ninjapojken bjöd mig på middag på Jensens Böfhus (jag fick ta vad jag ville, så jag gottade mig med en oxfilé med fransk bearnaisesås) och till efterrätt en stor frasig våffla med hasselnötter, chokladsås, jordgubbssylt och vaniljglass. Den vill jag verkligen äta igen! Helst nu! Efter middagen gick vi och tittade på Tangled (eller Trassel som den heter på svenska). Vi såg den med engelskt tal, nåt annat är otänkbart, anser jag. Jag visste inte riktigt vad jag hade förvänta mig, jag hade bara sett det lilla man såg när det var Kalle Anka på julafton. En kollega hade däremot berättat att han hade störtbölat när han såg den. Konstigt, tyckte jag, grina av en Disney-film? Det var ju länge sen, anser jag, som Disney verkligen gjorde nånting värt pengarna. Visst, Prinsessan och grodan var väl oki, men inte alls lika bra som klassikerna. Långt ifrån faktiskt. Många diggade den mest för att den hade en mörkhyad tjej i huvudrollen och det kan den förstås få cred för. Men det är ju inte det som gör en film. Nåväl, Tangled. Oj. Jag tror jag tappade hakan flera gånger. Visst, det är i mångt och mycket ett klassiskt upplägg med en eller två protagonister, en antagonist, en comic relief och en silent hero. Men det finns nånting nytt där. Nånting modernt. Om det är i berättarstilen, eller i personligheterna som vi möter (ingen av dem perfekta), det vet jag inte. Jag vet bara att filmen är helt fantastisk, fick mig att må så bra, fick mig att le så att mungiporna nästan brast, fick mina ögon att tåras, fick mig att skratta lagom mycket och inte ett enda av musikalinslagen fick mig att rynka på näsan. Inget var opassande, inget var fel. Det var – perfekt. Och jag vill se filmen igen! Nu! Idag! Helst igår. När jag gick ifrån biosalongen kunde jag knappt tro att det var över. Den ska verkligen skaffas på blu-ray när den släpps. Se den ni som kan!

En av Disneys bästa kvinnliga karaktärer. Much love. ♥

Igår spelade jag lite Mass Effect men kom inte så mycket längre. Jag hade mest tråkigt. 😛 Pytt. Men jag ska ta nya tag idag, är det tänkt. (Efter att jag har sett två avsnitt American Idol och ett avsnitt Top Model. ;P) Mamma och jag var på Hornbach tidigare idag. Där tittade jag ut tapet, parkettgolv osv. Jag ska renovera mitt sovrum har jag bestämt. Egentligen borde alla rum i lägenheten få nytt golv, men jag börjar där det är enklast. Så, förhoppningsvis är det klart innan april månad är här. 🙂 Kanske borde lägga upp före och efter-bilder, vad tycker ni?

Kort om helgen

Jag har egentligen velat blogga lite om min helg, men andra saker kom ju i vägen. Klockan är redan sent, bäst jag snabbar mig.

I lördags åkte jag till Ninjapojken efter jobbet. Han svängde ihop en stroganoff på älgkorv som han köpte på Skansens julmarknad. Den var riktigt god och mustig! Medan han hackade paprikan som skulle ner tillsammans med korven upptäcktes ett ansikte i nämnd grönsak. Det påminner fantastiskt mycket om ”Skriet”. Eller, så påminner det bara om nåt sorts monster, typ mumien i filmen med samma namn. Kolla själva!

Paprika med attityd

Vi såg också två filmer. Den första var Planet 51 och den rekommenderar jag inte till någon. Den var så urbota usel och tråkig. Det hände aldrig nånting, förutom när man såg rökeffekter och vi båda utbrast ”wow, den där röken var sjukt snyggt renderad”. Ja, då är en film jävligt tråkig om specialeffekterna är det enda som gör att man skiner upp. Karaktärerna var supertrista, storyn var löjlig och haltade, det fanns ingen spänning, ingen logik – inget var av intresse! Jag fattar inte att vi faktiskt såg klart den. 😛 Efter det såg vi Coraline, filmatiseringen av Neil Gaimans bok (jag kanske borde börja läsa hans böcker, Ninjapojken säger alltid att jag måste läsa The Sandman). Filmen är delikat gjord med stop-motion teknik och den är både intressant och lite skrämmande faktiskt. Rekommenderas!

Man kan lugnt säga att den här veckan inte börjat på bästa sätt. Men nu ikväll så ringde det på dörren strax efter åtta. Utanför stod Ninjapojken i egen hög person! Vilken överraskning! Jag blev så glad. ^__^ Han hade med sig lite vårrullar till mig och massor av pussar och kramar. Vi satt och pratade i en timme ungefär och sen åkte han hem till sig. Vilken perfekt avslutning på kvällen. Men nu blir det sovdags. Håll tummarna för att min fot mår bättre imorrn.

Inte helt frisk

Jag har åkt dit igen – rakt in i sjukdomsfällan. Vaknade mitt i natten av att näsan rann (!). Kravlade mig upp nu på morgonen och insåg att båda halsmandlarna har blivit tre gånger större än normalt. Toppen. Febertempen är ännu inte så hög, hoppas den håller sig så. Det var bara att ringa jobbet och sjukanmäla sig. Tänkte att jag skulle somna om men kunde inte. Läste istället klart boken, nös några dundernysningar i samma veva. Jaha, det var ju en bra start på årets löfteslista. Frågan är bara vad jag ska läsa härnäst. I min bokhylla skymtar Svinalängorna (som nu också går på bio efter Pernilla Augusts regi). Fick den av mina föräldrar för ett antal år sedan. Kanske är det läge att börja läsa den nu? Jag tror inte att jag är intresserad av att se filmen (?), mamma såg den igår, hon var jublande nöjd. Jag har svårt för svensk film för det mesta.

Min favorit är Ulf Malmros Smala Sussie. En film som inte tar sig själv på så stort allvar, men produktionen håller oförskämt hög kvalitet i allt från manus och musik till inzoomningar och kameravinklar. Men annars skyr jag svensk film som pesten. Har inte sett en enda Jönssonliga-film, inte en enda Beck-rulle, absolut inte någon Änglagårds-historia, ej heller någon med Göta Kanal i huvudroll eller Lasse Åberg som tokig semestersabbare. Jag orkar faktiskt inte. Jag skäms. Svensk film är alltid så… osannolik, även om den är baserad på ”verklig händelse” eller ”någons liv” eller ”skulle kunna hända-situation”. Minns när jag såg Ondskan på bio. Hade som tur var läst boken, som är rakt mycket bättre. Satt i biosalongen och kved över de fruktansvärt ansträngda, pinsamma och inte alls realistiska dialogerna som spottades ut på bioduken. Men okej, förra året såg jag faktiskt en svensk film som berörde – Sebbe. Kanske för att det är en film som inte har så mycket dialog. Istället är den fylld till bredden med känslor, obehag, korta stunder av lycka som snabbt skiftas till utdragen misär. Den lilla människan mot den stora, hårda och hatiska världen. När blicken i karaktärens ögon säger mer än manuset, då gör det inget om filmen är svensk.

Oj… det blev en lång parentes det där. ^^;;;; Hursom, idag tar jag det lugnt. Om jag orkar spela Ys Seven så gör jag det, annars kommer jag väl mest glutta på Vänner och bädda ner mig i soffan. För att återgå till ämnet böcker – i julklapp gav jag Hanna The Windup Girl – en bok som vunnit typ alla priser som finns. Den verkar intressant, kanske borde jag köpa den till mig själv. Men nu när jag ska se till att läsa mer böcker så undrar jag genast vad jag ska läsa. Om ni vill hjälpa mig på traven så får ni gärna posta en kommentar med en boktitel eller två, som tips. 🙂 Eller så kan jag ju bara gå igenom den här listan. O_o Läs mer

Det man inte vet

Jag har haft en oförskämt bra helg, en sån där helg som går till historien. Det får mig att känna tacksamhet för allt jag har i mitt liv. För let’s face it, jag har det bra, många av oss har det bra, sjukt mycket bättre än många andra. Jag kunde också spendera min helg helt ovetandes om det som hände i centrala Stockholm på lördagskvällen. Inte förrän jag kom hem imorse och möttes av rubrikerna på DN:s förstasida blev jag varse om vad som inträffat. Nu hade vi tur, eller änglavakt som vissa vill uttrycka det. Gärningsmannen dog, två andra skadades lindrigt. Jag är så evinnerligt tacksam att inte fler miste livet, eller blev allvarligt skadade. Flera personer som var vittnen till händelsen har kanske fått julfriden förstörd. Eller så har de hittat den på nytt. Nu kanske fler inser att det i det långa loppet inte handlar om hur många klappar man ger eller får, eller hur många kilo mat, dricka och godis man kan proppa i sig på 2-3 dagar. Det viktigaste är att man lever i nuet och att man uppskattar och värdesätter allt det fina man har i livet. Framför allt sin familj, sina vänner, de man älskar och sig själv förstås.

I lördags var jag, familjen och Ninjapojken på Östasiatiska museet och tittade på Terracottaarmén, efteråt åt vi middag på Ciao Ciao vid Östermalmstorg. Det var lagom lugnt, vilket vad skönt för mig – lördagen var den första dagen jag vaknade utan snurrandet i huvudet. Jag tog lite kort på utställningen, tänkte jag skulle visa några stycken här. Läs mer