Etikettarkiv: familj

Att vara Anna

Jag har haft en förvånansvärt bra namnsdag! Nu är den visserligen över, säger klockan mig, men eftersom jag fortfarande är vaken kan vi väl räkna det som ”idag”?

Det började redan tidigare i veckan faktiskt, när mamma via SMS undrade om jag hade tid att bli bjuden på middag fredag kväll – fira namnsdag i förskott alltså. Vi har väl aldrig riktigt firat namnsdagar med pompa och ståt i vår familj. När jag var yngre fick man ett gratulationskort, kanske en liten slant och kanske någon slags bakelse. Nu i fredags blev det istället ett besök till en av mina favoritrestauranger – Ellora vid Zinkensdamm. Där bjuds det på häftig inredning, god service, välsmakande indisk mat i stora portioner och en prislapp som inte gör att du sätter nämnd mat i halsen. Kort sagt, väl värt ett besök!

Där var vi, mamma, pappa och jag. Det var en skön avslutning på min 11 dagar långa arbetsvecka och en fin inledning till min tre dagar långa helg.

Idag började dagen med ett besök till tvättstugan, kanske inte det mest glamorösa, men det måste också göras. (Och det är faktiskt en billig lyx att lägga sig emellan nytvättade lakan!) Efter det mötte jag upp Ninjapojken vid simhallen där vi gymmade i en timma. Vi har faktiskt varit otroligt duktiga med vår träning. I onsdags, när klass 2-ovädret drog in över Stockholm och bussarna var inställda, pulsade vi vår väg fram till simhallen som faktiskt hade öppet. Det var så vitt och tyst och lugnt ute. Vi måste varit de enda som var ute och gick just då. Och vi har tränat trots att vi varit trötta efter jobbet och det känns som att man är värd en liten medalj för att man ger sig ut i kylan för att träna på en söndag. När det egentligen är väldigt enkelt och skönt att stanna hemma i värmen och pilla naveln, ungefär.

När vi kom hem bytte jag grafikkort i min dator och Ninjapojken satte igång med matlagningen. Gott blev det. 🙂

Wokad oxfilé med pakchoi, gurka, paprika och cashewnötter, tillsammans med ris och hemgjord kimchi. Så gott!

Som om inte det var nog blev jag också hedrad av att få vara del av Jerrys adventskalender. Han ritar en spelkaraktär per dag och jag fick välja en karaktär till min namnsdag. Han gjorde ett fantastiskt fint jobb av Linea från spelet Stella Deus kolla själva! 😀

Resten av kvällen har jag spenderat tillsammans med min PS Vita som jag köpte igår. Ninjapojken köpte New Little King’s Story till mig och det är ett väldigt mysigt spel. Har inte kört föregångaren till Wii, även fast jag har det. 😛 Den eviga ekvationen, så många spel, så lite tid… Men då är det ju skönt att den här helgen inte är riktigt slut än. Jag är nämligen ledig på måndag. Ska bli så skönt att ta sovmorgon i mina nytvättade lakan! ^__^

Veckoslut

Man skulle ju kunna säga att det har varit en omtumlande vecka. Jag lämnade in första CSS-uppgiften 10 dagar för tidigt, vilket förstås känns jättebra. Jag spenderade 2300 kr för att investera i Painter 12. Har börjat småpula lite i programmet men en bild jag lekte med igår ville inte bli färdigställd. Typiskt.

I onsdags kväll fick jag ett samtal från pappa där han sa att mamma var sjuk. Hon hade andningssvårigheter och hade fallit ihop på golvet i hallen. Efter 30 minuters väntan kom ambulansen. Akuten var förstås överbelastad och de fick vänta länge på röntgen och prover. När det väl var gjort visade det sig att mamma har atypisk lunginflammation. I somras hade hon också lunginflammation, så det är ju en otrevlig överraskning att få det igen och nu av en mer ovanlig sort. Den första läkaren som tog hand om mamma sa att hon skulle stanna över natten och få antibiotika intravenöst, men när den läkarens skift var över kom en annan och sa att så skulle det inte alls bli. Mamma fick en tablett att svälja och sen fick pappa och hon sätta sig i bilen hem. På motorvägen började mamma känna sig sämre, hon öppnade bilrutan för att få lite luft, sedan tuppade hon av. Pappa tvärstannade mitt på motorvägen (som tur var var det ingen trafik, klockan var ca 3 på natten), ruskade mamma för att få liv i henne, tabletten kom sedan upp samma väg som den kom ner och de bestämde sig för att återvända till sjukhuset. Den här gången fick mamma stanna. Hon var där i två nätter och kom hem i fredags. Jag var orolig och nervös på onsdagen, men fick som tur var sällskap av Ninjapojken trots att jag ringde honom halv elva på kvällen. På torsdagen var jag på sjukhuset och då hade hon redan börjat piggna till. Nu är hon sjukskriven i två veckor och jag hoppas att hon slipper fler sånna här infektioner.

Idag har varit en fixar dag, med en drös vardagliga bestyr. Bland annat så flyttade jag över mina spel till en större bokhylla. Den spelhyllan de stod i förut hade helt enkelt inte tillräckligt med plats längre och jag vägrar ha spel liggandes på varandra eller stå i dubbla rader. Alla ska synas! Det blev fint och spelen delar lite plats med mina gosedjur också, tills den dagen de får flytta på sig till fördel för nya spel. 🙂 Spelhyllan förr. Spelhyllan nu.

Nya spelhyllan

Goda ting

Hoppsan, där gick nästan halva augusti utan att jag har skrivit nåt. Ber ödmjukast om ursäkt! Jag har inte haft tid om jag ska vara ärlig. Det har funnits saker att skriva om, och vissa av de grejerna kommer jag klämma in i det här inlägget, men jag har helt enkelt varit upptagen med annat. T ex så ser jag ju till att spela lite varje dag sedan jag klarade Tales of Vesperia i söndags. Drygt 13 timmar har jag hunnit med av Wild ARMs 3 hittills och det är inte så pjåkigt, med tanke på att jag både jobbat extra och jobbat över. Men jag har lyckats hinna med en massa annat också. Fråga mig inte hur det går till, men jag har en misstanke om att jag är väldigt tidseffektiv. Läs mer

Av alla val som finns, välj endast ett – och rätt

Hade missat att Revolutionary Road gick på TV idag. Lyckades i alla fall se den sista halvtimman. Greps inte bara av det fantastiska skådespeleriet och fotot, utan också den hjärtskärande musiken. Den kändes familjär på nåt sätt. Inte så att jag hört den förut, det var första gången jag såg filmen, men musiken erinrade mig om annat. Jag bestämde mig för att gissa att det var Thomas Newman som låg bakom det vemodiga, känslotunga soundtracket. Snart rullade eftertexterna. Och jag hade rätt. Synen av hans namn fick mig att le. Thomas Newman är den ende filmkompositör som har betytt något för mig (förutom Steve Jablonsky (Transformers) och Philip Glass (The Hours)), och hans kompositioner till The Green Mile, Little Women, American Beauty, Wall-E och Erin Brockowich kommer för alltid att vara med mig.

Jag har huvudvärk. Hade ett två timmar långt telefonsamtal med mina föräldrar. Det börjar bra men det blir något annat, speciellt i samtal med pappa. Jag vet att de vill väl, men jag har inte alla svaren, speciellt inte på hans frågor. Jag vet att han inte anklagar mig för nånting, men jag kan ändå inte hjälpa att känna mig som ett stort misslyckande för att jag 1) inte har en utbildning som innebär att jag är nånting 2) borde plugga och bli nånting, så jag kan få bättre jobb och tjäna mer 3) närmar mig 30 och ännu inte har gjort några av de här sakerna. T ex.

Jag får ofta höra från sina föräldrar att jag skulle kunna bli vad jag vill. Jag håller inte med dem. Sen är ju frågan vad man vill också, det är ju inte så att jag vill bli astronaut anytime soon. Men vad vill jag då? Vad är jag bra på? Språk. Svenska och engelska. Tyvärr gav spanskan inte så mycket. Skriva. Jag vet att jag kan det, och även om det inte är perfekt, så är det bra. Jag kan prata. Tänka sig, jag kan hålla låda. Jag kan resonera, analysera, jag är snabb på att lära, noggrann, har relativt stor datorvana, är social och kan samarbeta med andra, men kan även leda om det behövs.

Det lät väl bra? Så vad blir jag? Mitt huvud ekar tomt. Jag har inget svar, inte för mig själv och inte för min pappa som frågar. Jag har ingen plan. Just nu tar jag dagen som den kommer. Och efter det 2 timmar långa samtalet så har jag nu en huvudvärk som inte ens en promenad avhjälpte, jag har tårar som brinner bakom ögonen och även fast jag vet att det aldrig är menat att såra mig eller trycka ner mig eller ens se ner på mig, så är det precis så det känns. Kravbilden är tillbaka. I alla fall som jag ser det.

Jag har många krav på mig själv. Har alltid haft. Göra bra ifrån mig i skolan, vara snäll, inte vara arg, vara till lags, alltid ställa upp på att jobba över eller extra, vara duktig, vara smal, vara attraktiv, kunna sköta mitt hem, passa deadlines, inte göra slut, ställa upp på sex och helst inte gråta, visa svaghet.

Men jag gråter nu, hårt och okontrollerat. Det finns ingen plats för snedsteg i det här livet. Allt ska vara rätt från början och om man kommer ifrån ”planen” så hamnar man där jag är. I ingenmansland. I outbildad-ville. Det verkar inte vara en stor bedrift att jag började jobba 4 dagar efter att jag tog studenten. 1½ senare flyttade jag hemifrån och började plugga. Insåg efter 1½ år där att det var en återvändsgränd och flyttade hem igen, började jobba igen. Pluggade lite strökurser, bland annat engelska. Fick högsta betyg. Sa upp mig igen och påbörjade en KY-utbildning. Ett halvår senare kändes det också fel, hoppade av och var arbetslös i två månader, fick sedan mitt andra jobb. Jobbade där i 4½ år, engagerade mig fackligt, blev skyddsombud, köpte bostadsrätt. Bytte arbetsgivare för ett år sedan.

Och nu är jag här. Vilse. Tillintetgjord. Gammal. Ingenting att visa upp. Gymnasiebetyg, även om de är bra sådana, är inget man kan leva på i längden. Det är bra att vara utbildad. Bra att ha en titel. ”Jag är utbildad bla bla bla.” Och jag vet inte. Vad vill jag bli? Vad kan jag? Det var så länge sedan jag satt i en skolbänk att jag undrar om jag kommer klara av det. Jag orkar inte med att välja fel igen för att sedan hamna i rävsaxen igen, med ett alltför lågavlönat jobb och en dunkel framtid. Då det bevisligen är väldigt dåligt att välja, men upptäcka att man valt fel, så är det bättre att inte välja nånting alls. Så här är jag. På samma punkt som för 5 år sedan egentligen.

Inget blir lättare med tiden. Rävsaxen nyper hårdare och hårdare. Såret växer sig större, men jag vågar inte fly. Istället lever jag med min frustration, med besvikelsen över mig själv och hur mitt liv blev, och med känslan att så tänker mina föräldrar också. Jag försöker ta mig framåt, jag försöker bli nånting. Men jag kan inte skynda fortare än en dag i taget. Och med ögonen fulla med tårar är min vy ofokuserad och suddig. Mest av allt känns det tungt att det inte riktigt är oki att vara bara jag.

Tystnaden är bruten

Det har varit tyst på den här bloggen ett tag. Lite tomt. Förklaringen är ganska enkel. Jag har för närvarande semester och har spenderat en vecka på sommarstället där inget internet fanns. (Det brukar göra det men denna sommar stötte vi på problem.) Jag kollade Twitter nästan dagligen på min HTC men jag skrev knappt nånting själv då uppkopplingen var relativt usel. Det var ganska skönt att vara borta från all teknik och stressen som kan komma med den. Jag hade inte med mig en enda bärbar konsol, inte ens min MP3-spelare fick följa med. Min egna laptop var inte ens att tala om. Fick klara mig med några få TV-kanaler (man kan väl säga att Kanal 6 hjälpte som mest när vädret var tråkigt). Men annars fick man tiden att gå med matlagning, brädspelande, minigolfande och lite shoppande. (Nu var det ju inte jag som köpte nåt, utan Ninjapojken var snäll och köpte två par shorts och en klänning till mig.) Nog har jag ätit alldeles för mycket gott under denna vecka och vågen var inte nådig när jag ställde mig på den.

Ja, jag har alltså kommit hem nu. Till större del var vistelsen bra, avslappnad. På andra sätt var den mindre bra. Samtal. Diskussioner. Försök till kommunikation. Svårigheter. Hinder. Idag var i alla fall en bra dag, men jag har knappt vetat var jag har mig själv annars. Total omvärdering? Kanske. Ibland känner jag mig så otroligt missnöjd med mig själv, andra, livet. Ingen vill väl leva så, egentligen. Den andra käppen i hjulet var att min mamma insjuknade i en ganska svår lunginflammation. Hon hade gått en halv vecka med hosta, feber, tappade rösten nån dag och så en natt fick hon så ont och svårt att andas att hon och pappa åkte till akuten. Där fanns inte en enda patient, så mamma blev väl omhändertagen. När jag och brorsan hälsade på första dagen så var hon väldigt medtagen. Hon hade fått morfin, kunde inte behålla nån mat så de fick koppla på dropp och ge henne antibiotika intravenöst. Som tur var började kuren verka redan nästa dag och idag, innan det var dags för mig att åka hem, så kunde pappa hämta henne. Hade hon däremot inte återhämtat sig så snabbt hade jag nog stannat kvar ett tag till, jag har ju trots allt semester nästa vecka också.

Å andra sidan var det nog bra att jag kom hem idag. Hade planerat att städa ur min kyl-frys, men tydligen så har den gått sönder medan jag varit borta. Stanken som kommer ifrån den är inte nådig, jag har slängt allt mat och har ställt in vinäger i glas för att absorbera den värsta lukten innan jag går lös på den. Konstigt nog fungerar lampan i den, men displayen är helt körd så det går inte att ställa in temperaturen. Misstänker att kretskortet eller kompressorn har gått, eller båda. Har letat som en tok efter mitt kvitto och har hittat alla andra kvitton, men inte detta. Suck. Jag får nog gå till mitt gamla jobb imorrn och be att de skriver ut ett åt mig. Jag vet att jag har försäkring som fortfarande gäller, så ja, jag hoppas att jag har ett nytt kyl-frys ganska snabbt efter helgen. Jävla skit. Vad är det man säger, en olycka kommer aldrig ensam?

Nåja, nu kommer det väl bli lite mer rörelse här på bloggen, RPGaiden och Twitter. För er som tycker att det varit skönt att slippa mitt babblande har jag bara en sak att säga – tough. Till er andra som faktiskt saknat mig lite, eller kanske en smula – ♥.

Vårnytt

Eller, det kanske inte är vår längre. Det kanske är sommar nu. Jag tycker att våren får mindre och mindre tid på sig. 🙁

I fredags kom min nya soffa som jag köpte för 1½ vecka sedan. Det kan tyckas vara ett impulsköp men jag har funderat länge på att skaffa en ny, som framför allt har bra sittkomfort, då den gamla inte gjorde några underverk för min redan dåliga rygg. Och sitter man som jag och gejmar större delen av tiden, ja, då blir det ett problem. Jag ser den här soffan som en investering, den kostade lika mycket som 10 naprapatbesök och jag tror jag kommer tjäna in de pengarna ganska fort. När den nya soffan var på plats så insåg jag att det gamla soffbordet och mattan jag hade inte längre funkade. Så idag bar det iväg till IKEA med mamma och pappa. Effektiva som vi är var vi igenom varuhuset på 20 minuter och avslutade shoppingturen med pizza och korv. Så började jag känna mig lite konstig – först tyckte jag att det vibrerade i marken, sen började jag svettas, jag tappade mer och mer av min hörsel (det var som att ha bomull i öronen eller höra folk genom ett filter och det susade och tjöt) och blev svagare och svagare. Det var blodtrycksfall. Jag har förvisso lågt blodtryck men jag har aldrig svimmat till 100%. Det närmsta jag kommit är när jag var ca 11-12 år, tappade synen för en kort stund och benen vek sig men jag lyckades hamna i en sittande position. Nu lyckades jag också hitta nånstans att sitta, innan jag damp i golvet, men jag var å andra sidan redo att sätta mig på IKEAs skitiga betonggolv om det skulle få mig att må bättre. Tyckte det var lite konstigt att det där hände, jag hade ätit frukost, jag var inte stressad – kanske hade det med värmen att göra? Nåja, all’s well that ends well. 🙂 Och nu har jag ju fått hem mina möbler och jag tycker det blev himla fint.

Nya soffan, tillsammans med nytt bord och ny matta. Rasmus är med på ett hörn också. 😉

Nytt crap

Jag gillar att handla saker, det kanske ni har märkt. Jag kanske har ett hål i själen som måste fyllas, vad vet jag. Eller ett hål i bokhyllan. 😛 Det var dags att byta ut min Crapbox Elite mot en Crapbox Slim. Mest för att dess färg passar bättre med andra saker i bokhyllan och att den ska vara tystare. Min gamla har Ninjapojkens brorsa tagit över. Köpte den nya för länge sen men plockade upp den i onsdags när sovrummet blev möblerat igen. Och här är den!

Ooh, shiny! Ooh, crappy!

Närå, den är väl snäll. Tror jag. Har inte hunnit spela på den än. Mass Effect 2 får vänta, jo så är det faktiskt. Jag kommer ta hand om min nya konsol, trots att jag inte är ett alltför stort fan. Moving on!

Till slut föll även jag för min kompis Fredriks nästan fanatiska lovord om Demon’s Souls och köpte spelet. Det var billigt. Jag vet inte när jag kommer spela det. Kanske inte detta år. Hm. Kanske när jag är pensionär. Nä, men tidigare än så vore väl att uppskatta. Men, bättre att äga spelet istället för att aldrig kunna få tag på det för att det är out of print! (Eller hur Fredrik… ;))

Ser nästan mörkt och läskigt ut...

Igår var jag hemma hos föräldrarna tillsammans med brorsan. Vi fick god mat (oxfilé!), muffins, ost och kex, chips och godis. Oj. Vi tittade på schlager och hade roligt. (Är för övrigt helt chockad över Sveriges placering, fattade inte att någon kunde rösta på oss!) Vi såg också på en gammal inspelning från julen 1988. Då var jag 6½ år och min brorsa ett halvår drygt. XD Det är fan hemskt att se sig själv som liten, jag tyckte jag var en riktig brat, men mamma och pappa försvarade mig. XD Jag är inte så snäll mot mig själv, sitta där 21 år senare och såga mig själv. :/ Hm, nåja. Lite söt kanske jag var. Fint hår hade jag i alla fall…