Etikettarkiv: ångest

Hm…

Vart börjar man?

Ögonen bränner idag. Hjärtat väger tungt. Jag är medveten om att livet för det mesta är ganska bra, ändå kan jag undra vad meningen med allting är. Vart är jag på väg, har jag ens ett mål? Jag ställer mig frågande till det mesta just nu.

Jag har under en längre tid gått till jobbet med ett brett smajl, med tanken om att ingen ska kunna slå mig på fingrarna eller tycka dåliga saker om mig. Jag har lyckats, vänt vinden, ändrat inställningar och så vidare. Nu ser jag väggen framför mig, den jag inte lyckades väja för förra gången ögonen brände och jag kippade efter andan. Är det här på riktigt?

Jag sviker mig själv, gång på gång. Sätter upp små mål, inget överväldigande för sådana klarar man aldrig. Men även de små målen ser jag till att förstöra. Även om jag lyckats ett tag så ser jag till att göra mitt bästa för att lägga ut fällor så jag ramlar och skrapar knäna. Börja om igen. Må dåligt. Känna sig värdelös. Tänka att det aldrig går framåt – bara käpprätt åt helvete.

Jag tvivlar. På allt och alla runt omkring mig. Den enda fasta, konstanta punkt jag har just nu, det är spelen.

Spelen har räddat mig en gång tidigare, när jag var i en djup depression i början av 2006. *torkar några tårar* Jag har inget annat som definierar mig. Spelen är också det enda i mitt liv som inte kan vända mig ryggen.

Jag tror inte att folk förstår. Vad har jag att gråta för? Allt som är så bra. Men jag vet inte om det är det. Inte om jag sitter och gråter ensam framför min dator halv elva på en tisdagskväll. Vad är det som kan vara bra då? Kan ni säga det till mig?

Jag tror inte på framtiden. Jag vet inte hur den kommer se ut. Jag vet inte vad jag vill ha ut av den. Jag litar inte på nånting och allra minst mig själv. I samma veva som jag ser andra människor lyckas (det kan vara vem som helst; vänner, Blondinbella, random folk på nätet), vill jag känna glädje för dem, men samtidigt slår jag också ner på mig själv. ”Varför är inte du lika bra? Varför har inte du lyckats? Varför är det ingen som vill ha dig? Varför kämpar du inte lika hårt? Varför lever du på hoppet?”

Jag känner mig så misslyckad.

Och jag känner mig så inträngd i ett hörn. Vissa saker förstår jag inte, hur de kunde hända, hur jag lät dem hända. Varför kommer jag aldrig till mitt eget försvar? Och varför är jag alltid den första som säger att jag förtjänar att hatas? Jag vet inte hur jag hamnade där jag är nu. Jag minns inte ens vissa delar av mitt liv som förmodligen var de mest lyckosamma och produktiva. Har de ens hänt? Och varför hamnade jag här?

Jag vågar aldrig säga nåt. Jag lider alltid i det tysta. I nästan varje stund av mitt liv så står ångesten bredvid mig. Det är ensamt, men vi har varandra.

Det känns som att hela mitt liv är för sent. Jag ångrar allt. Och inget kan jag ändra.