00:40

Mitt högra öga vägrar sluta rinna. Om det har att göra med att jag är förkyld eller för att jag är ledsen är svårt att veta.

Min mage gör ont. Hårda knip som hugger mig som en kniv. Om det har att göra med all stress runt omkring eller att jag bara biter ihop och sväljer det som sårar är svårt att veta.

Det är aldrig lätt att vara sig själv. Utan rustning, utan nånting att gömma sig bakom. Jag har bara mig själv, mitt skinn, mitt ansikte, mina ögon, det du ser. Det är vad du får.

Jag pratar för mycket. Jag vet det. Så mycket att jag från främlingar får uppmaningen att tagga ner. Man ska inte synas så jävla mycket och absolut inte framställa sig själv som om man är något.

Jag har ett hårdare skinn nu än tidigare. Men det är fortfarande bara ett skinn, som kan gå sönder och ut från det sipprar blod. Ni kan fortfarande skada mig, ni som vill, och tydligen är ni ganska många.

Det är oki.

Ni kanske mår sämre än jag, även efter ni har gett er på mig. Jag förstår. Det kan inte vara lätt. Det finns så många av oss som mår dåligt, i tystnad, men bara några få av oss som vågar göra något åt det, slå tillbaka, ryta ifrån. Jag önskar att jag vågade.

Mina ögon kan inte sluta rinna och det beror inte på att jag är förkyld.

Det är mycket nu

Jag tycker det är svårt att veta hur bra jag mår. Ibland får jag för mig att jag inte mår bra alls. Sömnlösa nätter, gråt i halsen, hjärtklappning. Andra gånger bubblar skrattet inom mig och jag tänker vilken tur jag har. Hur vackert livet är. Är jag löjlig som inte riktigt står ut med dalarna och topparna? Logiskt förstår jag ju att det är så livet är och alltid kommer att vara. Ändå vill jag ha nån sorts avgränsning. Antingen så ska allting vara skit och inget värt eller så ska allt vara guld och gröna skogar.

Kan ju bli lätt trött på mig själv.

Ibland är det också svårt att se när man står mitt uppe i en förändring. Jag har sökt efter förändring i många år. Plötsligt kom en chans, som av en slump. Jag tog den, utan att egentligen tänka särskilt mycket på det eller ens med nån förhoppning om att jag skulle kunna ta mig till ett nytt ställe.

Jag borde sluta misstro mig själv. När jag insåg att jag hade blivit utvald och mamma höll på att storkna av nyheten, då tänkte jag att jag kanske borde sluta tvivla. Tydligen så kan jag ju saker. Tydligen så kan det bli något av mig också.

Det tänker i alla fall jag se till.

Så jag borde förlika mig med topparna och dalarna. Bra dagar, dåliga dagar. Det är kanske inte så farligt. Jag kämpar på, liksom, tänker inte ge upp. Men visst är det mycket nu. Och jag hinner inte allt jag vill hinna. Att spela är knappt att tänka på, men om jag har varit produktiv under dagen brukar jag tillåta mig att spela Path of Exile på kvällen. Det är ett lagom hjärndött spel som är lätt att hoppa in och ur.

Men träningen har det gått sämre med och ändå är det precis det jag vill göra. Gärna varje dag, men jag är inte superwoman. Men nu när det är höst och snart vinter så förstår jag ju att jag behöver känna den där kicken man får av träning. Orka mera, sova bättre. Slippa pigga upp mig själv med godis när huvudet är segt.

Jag vill blogga mer, men det verkar jag aldrig få (eller ta mig) tid för. Jag vet inte om jag håller på att ömsa skinn, bli en ny Anna. Inte för att man nånsin helt överger sitt gamla jag, och det har jag inga planer på heller, men livet som det ser ut just nu kräver andra saker av mig. Jag kan inte fortsätta på samma bana, för då måste jag göra en u-sväng och strunta i den framtid som kan vänta om jag löper linan ut.

Jag känner att jag är skyldig mig själv att se vad jag kan åstadkomma med mitt liv. Det är kul att vara nyfiken på sig själv och att upptäcka flera överraskande saker om den person man trodde att man var.

Färglöst

När jag var tonåring började jag teckna på allvar. Jag sökte mig efter en tid ut på nätet för att få en annan sorts bekräftelse och uppmuntran än vad mina föräldrar kunde ge. Skapade en hemsida och tecknade så fingrarna blödde. Samtidigt var jag djupt inne i konsolrollspelen och via forum, communities och bloggar hittade jag en massa nya vänner. På den tiden kändes det som att internet och fantasivärldarna jag besökte med penna eller handkontroll var viktigare än det som hände IRL.

Idag skyr jag nästan internet istället. Det har gått lång tid sedan jag skrev nåt här. Jag har, som vanligt, mängder jag vill säga – saker jag behöver bearbeta, få ur mig, men jag drar mig för att skriva nåt online. Attityden har förändrats, internet är inte längre en glad och naiv plats för folk att lära känna andra. Harmlösa tweets blossar upp i hätska diskussioner, missförstånd och osämja i sociala medier är vardagsmat, alla kämpar om samma strålkastarsken via bloggar och Instagram och gängbildning och grupptryck är nästan lättare att hitta på nätet idag än vad det var när jag gick i högstadiet. De vänner jag trodde fanns verkar bara ha varit på låtsas.

Jag har nog slutat rita (inte tecknat på 1½ år) och det har gått 3 veckor utan att jag ens rört ett spel. Det känns som att min kreativa ådra har sinat. Jag vet inte om jag har ersatt det med något. Kanske träning? Kanske min nostalgiska tripp genom serien Ally McBeal på Netflix? Kanske har jag bara slutat känna och drömma överhuvudtaget? Dagdrömmar jag har blickar bara tillbaka i tiden, till stunder av ånger, sorg, underkastelse, ilska, rädsla och ensamhet. Men ensam är man ju alltid.

Det är svårt att veta om man har gjort rätt val i livet. Det är svårt att veta om man har lärt sig nånting av alla svårigheter. Det är svårt att veta om man är nöjd, eller om man bara nöjer sig. Lyckan är så flyktig. Den där magkänslan som många pratar om, de gånger jag lyssnat till den har skadan redan gjorts. Oftast går jag mest runt och försöker blockera knuten i magen och skriken i mitt huvud. Det finns ingenstans att springa, så lika bra att stå ut. Ungdomen har övergivit mig – jag kommer aldrig bli det jag en gång drömde om. Jag kommer aldrig mer känna mig glad över de saker som gav mig lyckorus för 10-15 år sedan. Livet, internet, världen – allt har blivit en gråzon i vilken jag håller mig i periferin.

Levande

Ögonen gör ont, som om jag gråtit i flera timmar. Det har jag inte. Jag har kämpat, in i det sista, för att inte släppa fram en enda vattendroppe. Jag lyckades, men till vilket pris?

Ibland står man framför fönster, som bara är öppna en viss tid. Visst hade jag chansen att säga vad jag ville, där mot slutet, men jag tog den inte. Jag teg. Ville inte säga nåt. Det var jag som började prata. För att jag trodde att du ville lyssna. Nån fråga här och där. Så jag försökte öppna upp, beskriva vad det är som fått mig att må så dåligt de senaste veckorna. När jag sitter själv med mina tankar så flyger de åt alla håll. Svåra att greppa. Ännu svårare är det att sätta ord på mina känslor, så att nån annan ska förstå. Men det ville du nu. Så jag försöker. Det blir lite småskrap på ytan först, inget alltför allvarligt. Du håller en skämtsam ton i ditt sätt att lyssna på mig. Jag accepterar det. Men dina frågor blir desto svårare, vissa av dem avbryter mig när jag försöker beskriva hur jag känner, hur jag mår, varför jag famlar i mörker. Jag känner inte att du lyssnar.

Jag går och duschar istället. Länge, länge. Den typ av vatten hjälpte inte att rena mig. Jag antar att ibland är tårar den enda utvägen.

Jag kommer tillbaka. Försöker tänka på annat. Vi börjar prata igen, du fortsätter ställa frågor. Den här gången är det lite allvarligare, jag orkar inte skämta om hur jag mår längre. Du undrar vad jag tänker på. ”Om jag kommer leva tills jag är 40”, svarar jag. ”Varför säger du så”, undrar du. Axelryckning. Hur ska jag annars förklara mina tankar, de där återkommande tankarna varje gång jag står på en perrong? Hur skulle det vara om man hoppade? Framför ett tåg. Sånna tankar har varit med mig ett tag på senare år, och de fyller mitt huvud när jag mår sämre än vanligt. Jag står alltid så långt in på perrongen som möjligt, ifall jag inte skulle kunna lita på mig själv.

Det jag saknar är någon sorts reaktion från dig. I stil med ”nej men så får du inte tänka, du är ju det finaste jag har!”, men sånna utrop kommer aldrig. Inte ens en tröstande kram. Mer frågor. Uttalanden. Din syn på saken. Men jag tycker att du warpar allting. Helt plötsligt ligger fokus på dig. Hur gick det till? Detta handlar inte om dig eller ens vardagliga ting. Detta handlar om mig och det faktum att min självkänsla alltid varit väldigt låg. Att jag har spenderat minst 5 år av mitt liv i aktiv terapi/KBT, för att komma bort från destruktiva beteenden och för att hitta ett egenvärde. Veta att jag är bra, även om jag inte är perfekt. Jag har stora krav på mig själv, alltid haft. Det blir ett problem ibland och jag snubblar över mig själv. Hamnar i ett moment 22.

Jag vet att du tycker det är jobbigt, som att det reflekterar något dåligt på dig. Så jag försöker hålla igen, så länge det går. Som nu. Du pratar bredvid mig, jag lyssnar, men jag orkar knappt ta in vad du säger. För jag hör bara att du pratar om dig, trots att jag försökt att blotta mitt innersta och visa det mörka, bultande hjärtat som sitter där. Nästan bedövat av all smärta jag matat det med, som jag aldrig låter andra se.

Du undrar vad jag vill ha av dig och du undrar, när du till slut tystnat, om jag har något att säga. Jag har inget att säga. Du pokar runt lite, som ett barn som petar på en överkörd igelkott med en pinne, bara för att dubbelkolla att den verkligen inte lever. Jag lever. Men jag känner mig ändå överkörd. Vad hände med att lyssna på mig? Vad hände med att ge mig betryggande ord, värmande kramar, en liten bit av din tid? Vad hände?

Jag drar mig tillbaka. Här byggs inga broar. Mitt blåslagna hjärta får bulta svagt i tystnad ännu ett tag. Min hjärna får fyllas med de skrikande tankarna tillsvidare. Jag kanske tar mig ur det här också, det är väl ändå inte första gången. Men frågan är, om du kommer vara till hjälp eller inte. Kanske står jag fortfarande ensam. Och kanske kommer det alltid vara så.

Hinder

Ligger här och ska sova. Hjärtat bultar obehagligt hårt och själen suckar. Varför ska det vara så svårt? Alla dessa minnen, de gör så ont. Jobbet gör ont, minnena av min första vecka och hur jag utsattes för passiv aggressivitet. Så mycket ilska, jag var ett hot. Ung och levande. Skulle du bli glad om du fick veta hur du brutit ner mig under åren? Eller skulle du slå ifrån dig, säga att du inte menar på det sättet, som du alltid gör när jag vågar konfrontera dig? Men jag hör ju och jag känner. Du vill mig illa. Du bryr dig inte om mig, har aldrig gjort. Du frågar för att skaffa stoff, kunskap om mig så att du kan bryta ned mig inifrån, med gliringar, elaka kommentarer, sneda leenden. Du är på semester ett tag nu. Det ska bli så skönt. Men i din frånvaro har äldre minnen åter dykt upp. De gör lika ont än. Du förtjänar inte att veta något om mig. Hur jag lever och bor, vad jag gör på fritiden. Du har ingen rätt att veta att någon älskar och åtrår mig. Jag vet att du ingen har. Bra så, jag behöver inte gnugga in det. Men det är nog för att veta att du bara är bitter och missunnsam. Jag behöver komma bort, bort ifrån dig. Du är som ett gift. Jag behöver komma dit ingen nånsin skulle se det som rätt att behandla mig som du gör. Jag försöker slå mig fri. Jag vill inte bli som du.

Samlade I-landsproblem

Och där kom ha-begäret igång igen. Men det är svårt att inte sukta efter en sån här godbit.

HTC One i silver. Beräknas släppas under första kvartalet detta år.

HTC One i silver. Beräknas släppas under första kvartalet detta år.

Har haft min HTC One X i ett år snart och än har den ju inte gjort sitt. Jag får nog dregla ett tag till.

Jag måste erkänna en sak – de senaste dagarna har jag stört mig lite på Instagram. Det är ett superkul sätt att dela bilder och ge och få snabb feedback, jag gillar hur lättanvänt och tillgängligt det är och det är kul att se vad andra postar. Men på sistone har jag även känt mig lite lätt irriterad över vad mitt flöde fylls av. Självfallet tar ju alla kort på det som är viktigt och intressant för dem och det är bra så. Men min kvot för barn- och kattbilder har nått sin maxgräns känns det som. Även om jag kan tycka att en del bilder är söta så är jag är inte världens största fan av varken barn eller (levande) katter. Flera personer följer jag för att jag tycker om dem och är bekant med dem på Twitter eller liknande och skulle jag avfölja någon så betyder inte det att jag har något emot personen ifråga – bara att det blivit lite mycket av samma sak för min smak. Och jag är fullkomligt medveten om att folk kan störa sig på det jag tar kort på; spelrelaterade ting, matbilder och gosedjur. Surely not everyone’s cup of tea! Jag får fundera lite mer på det, men kanske blir det nån avföljning framöver, får se. Man får ta det för vad det är liksom. Det handlar inte om att man bryter kontakten, man kan alltid börja följa igen. Det är ju ändå jag som bestämmer vad jag vill se i mitt flöde.

Idag är jag bjuden till Becca och Danne för att se mer av Downton Abbey och äta tacos! (OM NOM NOM!) Som fredagsmys, fast på en tisdag. 🙂 Det ska bli så roligt, kan inte tiden gå lite snabbare?! Jag har sån tur som har så fina vänner som man vill träffas och kramas och skrattas med så ofta det bara går. ♥

2 är bättre än 0

Den här söndagen började inte riktigt som jag ville. Alarmet var ställt på kl 9, men jag vaknade kvart över 11 utan att det hade ringt. Eller så stängde jag av det i sömnen. 😛 Hursomhelst så kändes hela dagen förspilld. Pratade med mamma som också tyckte att jag kunde vänta med laptop till lite senare (hon påpekade att vi nog vill köpa en del utemöbler nu till våren och hon har ju en poäng…) och efter det moffade jag i mig en sen frukost.

Resten av den här söndagen har mest fördrivits i ett töcken. Jag har haft hjärtklappning och inte orkat ta mig för att göra saker. Har inte känt mig särskilt glad heller av okänd anledning. Fina Becca ringde, vilket var lite av en highlight på hela dagen. Vi hade en jättefin kväll igår tillsammans med henne och Danne. Det var Melodifestivalfinal där rätt låt vann, vi åt mat som jag lagade och pannacotta som Becca hjälpte mig svänga ihop. Jag hade även köpt lite godis, läsk och snacks, men allt blev inte uppätet. Kanske är våra svulling-days över?

Jag kom lite sent på att jag borde lagt min 3DSXL på laddning. Köpte den för mer än en månad sen men öppnade paketet först idag alltså. Den är himla fin den där DS:en, skön att hålla i också, men kanske lite tung (?). När batteriet laddat klart och uppdateringar installerats började jag spela Fire Emblem: Awakening. Visserligen fick jag göra ett avbrott för att jag skulle vara sådär duktig och göra mat och fixa matlådor, men jag har i alla fall fått dryga 2 timmar spelade. Inte så pjåkigt, man får tydligen vara glad för det lilla numera.

Ninjapojken har köpt Sim City 5 till mig också, så jag ska väl försöka ge det lite speltid under veckan. Har aldrig spelat Sim City tidigare, så jag känner mig lite distanserad till det, men det kanske blir kul, vem vet. Fan att den här söndagen blev så jävla knasig. Tror inte jag har lyckats le ett enda leende på hela dagen. Men den innehöll i alla fall några små vinster och inte så stora förluster.