Ibland står man framför fönster, som bara är öppna en viss tid. Visst hade jag chansen att säga vad jag ville, där mot slutet, men jag tog den inte. Jag teg. Ville inte säga nåt. Det var jag som började prata. För att jag trodde att du ville lyssna. Nån fråga här och där. Så jag försökte öppna upp, beskriva vad det är som fått mig att må så dåligt de senaste veckorna. När jag sitter själv med mina tankar så flyger de åt alla håll. Svåra att greppa. Ännu svårare är det att sätta ord på mina känslor, så att nån annan ska förstå. Men det ville du nu. Så jag försöker. Det blir lite småskrap på ytan först, inget alltför allvarligt. Du håller en skämtsam ton i ditt sätt att lyssna på mig. Jag accepterar det. Men dina frågor blir desto svårare, vissa av dem avbryter mig när jag försöker beskriva hur jag känner, hur jag mår, varför jag famlar i mörker. Jag känner inte att du lyssnar.

Jag går och duschar istället. Länge, länge. Den typ av vatten hjälpte inte att rena mig. Jag antar att ibland är tårar den enda utvägen.

Jag kommer tillbaka. Försöker tänka på annat. Vi börjar prata igen, du fortsätter ställa frågor. Den här gången är det lite allvarligare, jag orkar inte skämta om hur jag mår längre. Du undrar vad jag tänker på. ”Om jag kommer leva tills jag är 40″, svarar jag. ”Varför säger du så”, undrar du. Axelryckning. Hur ska jag annars förklara mina tankar, de där återkommande tankarna varje gång jag står på en perrong? Hur skulle det vara om man hoppade? Framför ett tåg. Sånna tankar har varit med mig ett tag på senare år, och de fyller mitt huvud när jag mår sämre än vanligt. Jag står alltid så långt in på perrongen som möjligt, ifall jag inte skulle kunna lita på mig själv.

Det jag saknar är någon sorts reaktion från dig. I stil med ”nej men så får du inte tänka, du är ju det finaste jag har!”, men sånna utrop kommer aldrig. Inte ens en tröstande kram. Mer frågor. Uttalanden. Din syn på saken. Men jag tycker att du warpar allting. Helt plötsligt ligger fokus på dig. Hur gick det till? Detta handlar inte om dig eller ens vardagliga ting. Detta handlar om mig och det faktum att min självkänsla alltid varit väldigt låg. Att jag har spenderat minst 5 år av mitt liv i aktiv terapi/KBT, för att komma bort från destruktiva beteenden och för att hitta ett egenvärde. Veta att jag är bra, även om jag inte är perfekt. Jag har stora krav på mig själv, alltid haft. Det blir ett problem ibland och jag snubblar över mig själv. Hamnar i ett moment 22.

Jag vet att du tycker det är jobbigt, som att det reflekterar något dåligt på dig. Så jag försöker hålla igen, så länge det går. Som nu. Du pratar bredvid mig, jag lyssnar, men jag orkar knappt ta in vad du säger. För jag hör bara att du pratar om dig, trots att jag försökt att blotta mitt innersta och visa det mörka, bultande hjärtat som sitter där. Nästan bedövat av all smärta jag matat det med, som jag aldrig låter andra se.

Du undrar vad jag vill ha av dig och du undrar, när du till slut tystnat, om jag har något att säga. Jag har inget att säga. Du pokar runt lite, som ett barn som petar på en överkörd igelkott med en pinne, bara för att dubbelkolla att den verkligen inte lever. Jag lever. Men jag känner mig ändå överkörd. Vad hände med att lyssna på mig? Vad hände med att ge mig betryggande ord, värmande kramar, en liten bit av din tid? Vad hände?

Jag drar mig tillbaka. Här byggs inga broar. Mitt blåslagna hjärta får bulta svagt i tystnad ännu ett tag. Min hjärna får fyllas med de skrikande tankarna tillsvidare. Jag kanske tar mig ur det här också, det är väl ändå inte första gången. Men frågan är, om du kommer vara till hjälp eller inte. Kanske står jag fortfarande ensam. Och kanske kommer det alltid vara så.

HTC One i silver. Beräknas släppas under första kvartalet detta år.

Har haft min HTC One X i ett år snart och än har den ju inte gjort sitt. Jag får nog dregla ett tag till.

Jag måste erkänna en sak – de senaste dagarna har jag stört mig lite på Instagram. Det är ett superkul sätt att dela bilder och ge och få snabb feedback, jag gillar hur lättanvänt och tillgängligt det är och det är kul att se vad andra postar. Men på sistone har jag även känt mig lite lätt irriterad över vad mitt flöde fylls av. Självfallet tar ju alla kort på det som är viktigt och intressant för dem och det är bra så. Men min kvot för barn- och kattbilder har nått sin maxgräns känns det som. Även om jag kan tycka att en del bilder är söta så är jag är inte världens största fan av varken barn eller (levande) katter. Flera personer följer jag för att jag tycker om dem och är bekant med dem på Twitter eller liknande och skulle jag avfölja någon så betyder inte det att jag har något emot personen ifråga – bara att det blivit lite mycket av samma sak för min smak. Och jag är fullkomligt medveten om att folk kan störa sig på det jag tar kort på; spelrelaterade ting, matbilder och gosedjur. Surely not everyone’s cup of tea! Jag får fundera lite mer på det, men kanske blir det nån avföljning framöver, får se. Man får ta det för vad det är liksom. Det handlar inte om att man bryter kontakten, man kan alltid börja följa igen. Det är ju ändå jag som bestämmer vad jag vill se i mitt flöde.

Idag är jag bjuden till Becca och Danne för att se mer av Downton Abbey och äta tacos! (OM NOM NOM!) Som fredagsmys, fast på en tisdag. :) Det ska bli så roligt, kan inte tiden gå lite snabbare?! Jag har sån tur som har så fina vänner som man vill träffas och kramas och skrattas med så ofta det bara går. ♥

Resten av den här söndagen har mest fördrivits i ett töcken. Jag har haft hjärtklappning och inte orkat ta mig för att göra saker. Har inte känt mig särskilt glad heller av okänd anledning. Fina Becca ringde, vilket var lite av en highlight på hela dagen. Vi hade en jättefin kväll igår tillsammans med henne och Danne. Det var Melodifestivalfinal där rätt låt vann, vi åt mat som jag lagade och pannacotta som Becca hjälpte mig svänga ihop. Jag hade även köpt lite godis, läsk och snacks, men allt blev inte uppätet. Kanske är våra svulling-days över?

Jag kom lite sent på att jag borde lagt min 3DSXL på laddning. Köpte den för mer än en månad sen men öppnade paketet först idag alltså. Den är himla fin den där DS:en, skön att hålla i också, men kanske lite tung (?). När batteriet laddat klart och uppdateringar installerats började jag spela Fire Emblem: Awakening. Visserligen fick jag göra ett avbrott för att jag skulle vara sådär duktig och göra mat och fixa matlådor, men jag har i alla fall fått dryga 2 timmar spelade. Inte så pjåkigt, man får tydligen vara glad för det lilla numera.

Ninjapojken har köpt Sim City 5 till mig också, så jag ska väl försöka ge det lite speltid under veckan. Har aldrig spelat Sim City tidigare, så jag känner mig lite distanserad till det, men det kanske blir kul, vem vet. Fan att den här söndagen blev så jävla knasig. Tror inte jag har lyckats le ett enda leende på hela dagen. Men den innehöll i alla fall några små vinster och inte så stora förluster.

Jag saknar verkligen den där tjejen, som hade så mycket ångest, så mycket kärlek, så mycket glädje, sånna ofantliga mängder kreativitet och ständigt formade nya drömmar och mål. Och som hon kunde skriva, från tidig ålder. Hon kunde sätta ord på smärta och sorg, poetiskt var bara förnamnet.

Är jag ett skal av mitt forna jag? Antagligen.

Vissa saker är lättare idag. Jag har inte lika ont i själen, även om det tagit mig 30 år att komma hit. Men vart har kreativiteten tagit vägen? Vart har drivkraften hamnat? Har det gått förlorat för att jag lämnat större delen av smärtan bakom mig? Var det mörka och det plågsamma det som matade mig? Det som fick mig att fly min verklighet, skapa egna världar, gömma mig i andras? Är mitt liv nu, där jag tar hand om mig själv och mår bra på många plan, en annan form av destruktivitet, då jag till synes har tappat allt som gjorde mig speciell förut? Det är en skrämmande tanke… Den kan vara sann.

Jag försöker leta reda på mitt tidigare jag, greppar efter de lösa trådar jag ser omkring mig. Såhär har jag hållit på de senaste två åren, bara för att tappa fästet ännu mer. Jag kanske är bättre nu, starkare, friskare, lugnare. Men när jag ser vad som har gått förlorat så saknar jag den mörka svärta som levde inom mig från tidig barndom. Den gjorde mig intressant. Den gav mig något att uttrycka. Jag hade något att säga. Nu vet jag inte längre vad som finns kvar. Bättre på flera sätt, men också så mycket sämre…

Jag är förmodligen lite av en shopaholic (underdrift) när det kommer till vissa saker, teknik t ex. Har beställt en till PS Vita, vilket i sig är ganska konstigt. Den jag redan har jag inte använt så mycket än (brist på spel?), men jag är förmodligen lite av en samlare. Teknik gör mig glad, alla mina prylar är som mina barn. XD Nu ska min pappa ta över min dryga 2 år gamla laptop och jag har spanat in en som jag vill köpa, nämligen den här!

Det är klart man kan fundera på om man ska vänta ett tag tills det kommer nya datorer med större SSD-diskar istället för SATA, men jag tror det kommer ta lång tid. Största som finns nu är 256 GB och det är inte alls tillräckligt för att ha operativsystem, program och filer. Dessutom kostar en sån dator typ 15000… Så att vänta typ 6 månader kommer förmodligen inte göra en jättestor skillnad, men om 2-3 år kommer det nog ha hänt en massa kul grejer. För egentligen borde ju laptops inte tillverkas med andra hårddiskar än just SSD, det säger ju sig självt. Så, vi får se om det blir nåt inköp den här veckan. :)

Sitter och funderar på om jag ska skaffa en ny, mindre Wacom-platta. Jag har två stycken redan,men båda är lite för stora för det skrivbord jag har idag. Visserligen är det trevligt med mycket yta, men det känns inte som att jag kommer plocka upp de här stora plattorna any time soon. En Wacom Intuos 5 Medium ser ju onekligen väldigt lockande ut…

På lördag är det final i Melodifestivalen. Har faktiskt lyckats se alla deltävlingar, men jag måste säga att jag tycker de flesta låtarna som tagit sig till final är riktigt svaga. Däremot blev jag glad när helgens Andra chansen resulterade i att de två unga grabbarna Anton och Robin fick gå vidare. Där har vi två riktigt bra låtar! Antons dansanta melodi och katchiga refräng sätter sig direkt på hjärnan och lär bli en stor sommarplåga. Älskar dessutom introt som låter så TV-spelsaktigt.

Men jag hejar nog ändå lite mer på Robins låt. Ja, det är som en enda stor refräng, men han har ju så stark och klar röst, den är glad, sprudlande och fylld med hopp. Folk säger att Ulrik Munther är favorittippad, men jag hoppas verkligen inte att han vinner. Visst, den killen har en bra låt också, men den blir väldigt tråkig och tjatig i längden. Och han verkar förlita sig väldigt mycket på CG-effekterna bakom sig, som att det är det som egentligen gör numret. Nä, vill hellre ha minimalism, i stil med Loreen, och det har både Anton och Robin.

Ser verkligen fram emot lördag och mest för att söta och snälla Becca och Danne kommer. Woho! Ska se till att laga nån riktigt god mat till dem och bjuda på riktig Schlagerfest (bör sägas med tyskt uttal). Åh, can’t wait!

Nu är vårt hem samtidigt en liten hyllning till vad som möjligen är världens bästa rollspel. Jag pratar förstås om Xenoblade Chronicles från 2011. En tavla sitter i hallen och en i sovrummet. Jag har ytterligare en plansch som ska bli tavla, den ska sättas upp i mitt spelrum senare.

Nu pryder vacker artwork från Xenoblade vår hall.

I sovrummet har jag detta vackra alster att titta på när jag ligger i sängen.

Det är en ynnest att få sätta en sån här prägel på sitt hem. Ninjapojken ska ha tack som föreslog att vi skulle sätta upp den gröna planschen i hallen och dessutom ramade han in den.

Tur då att man har en stor säng att sova i. Den är 160 cm bred, men sedan vi flyttade så känns den… större? Hur är det möjligt? I förra lägenheten kändes det som att vi egentligen behövde en säng som mätte 180 cm. Min gissning är att den känns så för att sovrummet är större och har betydligt fler fönster. Vi har panoramafönster som vi ligger och tittar ut igenom och det måste ju onekligen påverka. Ändå är det intressant. Förut kändes det trångt och vi buffade på varandra ibland. Nu känns det som att man ligger i ett sänghav. XD Skumt, men väldigt bra, nu kan jag slopa tanken att investera i en ny säng!

Under förra veckan när jag var sjuk hjälpte Ninjapojken mig att få hem en ny gosis som jag beställt från SF-bokhandeln. Ni känner kanske redan till Isbjörnen och Pingvinankan (?) om ni följer mig på Instagram och nu har det söta radarparet fått en ny kattvän. Jag tror att han heter Neko. Eller Katten. Svårt att bestämma mig. Jag tog ett kort på dem när de sitter i vår soffa och chillar bland ett par nya kuddar som jag köpte på Indiska häromdagen. (Det är inte billigt med kuddar, trots 20% rabatt så kostade ändå 4 st 650 kr. -_- Vad man inte gör för sitt hem.) Här kommer en bild (från Instagram).

Myspys i soffan.

Katten ser ju lite smådryg ut, som alla katter gör, och är förstås egoistisk och ganska stroppig. Trots detta låter han mig klämma på honom och få hans mjukispäls att skrynkla sig. Jag tror han gillar mig. Har haft honom i knät de senaste gångerna jag spelat Ni no Kuni och kollat på Ghibli-filmer. När jag lämnar spelrummet sitter han kvar och vaktar. Det är det jag gillar med gosedjur. De är det de är och det man gör dem till. Kostar inget ”i drift” och finns alltid där för dig. Oki, visst, jag hade drömmar som liten om att äga en hund nån gång, men den idén har jag nog lagt på hyllan. Speciellt i det här fina hemmet…

Nu var det faktiskt länge sen jag spelade Ni no Kuni. De två senaste dagarna har det inte funkat pga saker som skulle fixas i spelrummet. Idag är jag alldeles för trött och orkar inte ställa i ordning efter fixeriet. -_- Hoppas jag kan skaka av lite av den här tröttheten imorgon, saknar ju att spela.

Är faktiskt väldigt stolt och glad över hur genomtänkt vår lägenhet är. Hur mycket kärlek vi har spenderat på att göra varenda litet utrymme fint. Det känns som att jag borde posta bilder på vårt nya hem och här är det nånting som tar emot. Ja, visst vill jag posta bilder helt oblygt a la Blondinbella och visa för alla som råkar snubbla in på bloggen hur vi bor. Visst finns det nånting fint i att visa sitt innersta, samtidigt som det kan vara så otroligt pretentiöst. ”Oooh se på mig!” (Kanske lite grejen med en blogg, fast ändå inte, get it?)

Jag känner att det finns människor som jag absolut inte vill dela mitt privatliv med, typ internettroll och övrigt löst folk som jag råkar kunna namnen på. Även om det här säkert är den mest olästa bloggen i hela universum så känner jag mig ändå bevakad på nåt sätt. Som att det finns de som sitter och väntar.

Så jäkla dumt egentligen. Den här bloggen startade jag för att jag ville nå ut till fler personer (hej på er om ni finns) än närmsta vänkretsen. Och visst, hit hittar folk som jag har skapat bekantskaper med på Twitter. (Alltid kul när ni kommer hit, tack och bock.) Men vad är det jag ska nå ut med egentligen? Jag har ingen lust att fläka ut mig totalt, jag är inte ute efter att bli en offentlig person, på något sätt. Kanske får det helt enkelt bli så att allt det som har hänt här hemma och allt som kommer att hända framöver, får ske bakom lyckta dörrar och kanske bara synligt för vissa VIP:s. Det kanske är löjligt att ha sånna här ”nojjor”. Hur känner ni själva kring att blogga öppenhjärtligt och synligt, är ni inte nånsin oroliga att ni omedvetet bjuder in en objuden? Fast på nätet?

Anyways… Vårt hem får mig att må så bra. Vi trivs så bra här, sover gott om nätterna, vaknar glada på morgonen. Visst är det precis så ett hem ska kännas? :)