Eufori på två sätt

För en timma sedan höll jag i en LG G3 för första gången. Det. Var. Fantastiskt. När jag såg de första bilderna kärade jag ner mig direkt. Att hålla i den tog den initiala förälskelsen till en helt ny nivå. Det här är mobilen för mig.

LG G3

Det har helt klart tärt på mig att vänta såhär länge på att skaffa en ny mobil. Och jag har också varit tveksam till om G3:an är rätt mobil för mig. Det gick till och med så långt att jag försökte kringgå min intuition och kära ner mig i nån annan modell, som Sonys Z2 och Samsung Galaxy S5 eller S4 för den delen. Men det gick inte.

Jag vet att LG G3 inte är perfekt, och det kommer nog aldrig finnas en perfekt mobil. Men den verkar vara perfekt för mig. Vill också köpa ett Circle Case-skal till den och skaffa den trådlösa laddningsstationen också, så att det känns komplett.

Något annat som har fått mig att mått bra är att jag har börjat springa. Har aldrig joggat på löpband förut, men började med det i veckan. Har också köpt underbara skor från Nike som jag ska använda när jag springer på asfalt och idag skaffade jag ett par Asics-skor för att springa på löpband med. Och nu är det dags att dra till gymmet, trots det ihärdiga regnet. Men jag gillar att träna, så vad gör lite regn? :)

Alla dessa jävla mobiler

Ursäkta att jag svär men jag håller på att lacka ur här borta på min sida av skärmen. Såhär – jag har en drygt 2 år gammal HTC One X. Liksom alla andra tekniska prylar i min ägo är mobilen en av mina bästa vänner. Men förra sommaren låste den sig under mystiska omständigheter och batteriet blev kokande hett. Efter tre timmar kunde jag äntligen använda mobilen igen, men 50 % av batteriet var slukat. Nånting hade tydligen gått fel och sedan dess har batteriet sakta men säkert blivit väldigt mycket sämre. Trots flera åtgärder (lägsta ljusstyrka på skärmen, batterisparläge, stänger av WiFi och ibland även 3G) är jag glad om jag bara behöver ladda min HTC en gång per dag numera, men ibland krävs det två.

Så, jag känner förstås att det är dags att skaffa en ny telefon. Och det känns ju som att denna sommar har fått en riktig boom med många nya flaggskepp. Tidigare var jag väldigt inställd på att skaffa en HTC M8, men när den väl landade på butikshyllorna blev jag väldigt besviken. Den är alldeles för långsmal och jag tycker inte att de har byggt den tillräckligt smart. Vem behöver en 1 cm tjock remsa under skärmen bara för att visa upp en logga och inget mer? I jämförelse så blev ju då LG G2, förra årets stora skräll, något att jämföra alla årets nya modeller mot. Jag älskar att skärmen är så stor, men själva telefonen är inte mycket större än min HTC One X. Men jag avstod från att köpa den, eftersom uppföljaren G3 ska komma i sommar och nu är det bara en vecka kvar.

LG G3

Det här har varit drömmen under lång tid…

Men så gör jag misstaget (?) och kollar in på Swedroid och GSMArena, två ställen jag hänger på minst 10 ggr i veckan. Där ser jag att Samsung kommer med en uppdatering av Galaxy S5 – Galaxy F, som har lika tunna kanter som G3, Snapdragon 805, 3 GB minne, 16 MP-kamera och så vidare… Jag har aldrig varit intresserad av Samsungs mobiler, hur bra de än har varit, men nu kändes den plötsligt som ett alternativ. Tills jag såg att G3 kommer i en uppdaterad version med Snapdragon 805 och förmodligen kommer denna i så fall redan i juli, medan Galaxy F nog dröjer en stund till.

Jag som redan har stått emot mitt enorma mobilsug i ett halvår känner att jag håller på att gå upp i limningen. Det är fantastiskt att tekniken går så fort fram, men det är fan stressande att det kommer så mycket nytt på mobilmarknaden nästan hela tiden. Jag får beslutsångest! Vad ska jag välja? Köper jag en mobil så är det ju en investering som gärna ska hålla mig 2-3 år. Det kanske är fånigt tänkt å andra sidan, eftersom mobiltillverkarna nog vill att man byter varje år.

Frågan är alltså om jag på måndag om en vecka ska köpa min LG G3, som jag har längtat efter så länge, och helt sonika skita i att det kommer några modeller som är ”snäppet bättre”. Eller om jag ska hålla ut en månad till, till juli, för G3 version 2. Eller vänta till efter sommaren och kolla in Samsung? Ja, det är fan inte lätt att vara teknikintresserad. :P

Träningsmani

Att ha tre månaders sommarlov skulle ju lätt kunna gå överstyr. Det är ju inte så svårt att vända på dygnet helt och hållet, men än så länge verkar jag ändå ha kontroll på läget. Jag och Yen bestämde oss för att börja träna tillsammans. Jag bytte till och med gym så att vi skulle kunna träna ihop. :D Visserligen har vi nyss börjat, men det känns så himla roligt. Utöver gymmet simmar jag fyra gånger i veckan och min FitBit hjälper mig att få ihop minst 10000 steg varje dag.

Igår var en vilodag från gymmet och det är möjligt att jag tar en vilodag idag också. Jag har börjat spela The Banner Saga, vilket är väldigt roligt, men det var i helgen och sen har jag inte spelat sen dess. Det måste bli ändring på det! Jag menar, nu när jag äntligen har sommarlov så kan ju inte enbart fylla det med träning – det måste ju finnas tid för spel! Så jag får nog hålla mig hemma från gymmet idag, bara för den sakens skull. ;)

Hej igen

Kanske ska man börja med ett litet ”flåt” för att jag inte har skrivit på länge.
Såhär var det: skolan tog all min tid och har fortfarande större delen av min uppmärksamhet. Sista tentan är nu på torsdag och jag hoppas att jag blir godkänd på den. Jag har lyckats bli godkänd på allt annat som har kommit min väg detta första omtumlande, fantastiska och roliga år. Bland annat en monstruös grammatiktenta som dessutom hade den roliga kryddan av att ha för lite tid avsatt. Tidsbrist är ingen höjdare i ett redan pressat läge.

Jag har saknat att blogga, att bara skriva av mig, prata strunt eller snacka depp eller pepp. Nu när sommarlovet (fatta, SOMMARLOV!!!!) snart är här så hoppas jag kunna lova lite mer skriverier framöver.

Är det nåt jag verkligen längtar efter så är det att lägga händerna på lite ny teknik. Kanske skaffar jag en PS4, för att jag redan har väntat i över ett halvår och jag gillar inte att känna mig utanför. ;) Och kanske köper jag en LG G3 (om jag inte råkar bli testpilot). Jag har väntat SÅ länge på den här mobiltelefonen och när den äntligen utannonserades i början av förra veckan så var den enda nyheten att jag skulle få vänta en månad till. Ameh lägg av!! XD

Nåväl, jag får skriva lite mer en annan gång, time to hit the books!

Ovärt

Idag har varit en värdelös dag. Fick i alla fall sova ut någorlunda, vilket jag tror behövdes. Även om jag tvättat fyra tvättar och diskat tror jag inte att jag har gjort nåt av värde. Har inte pratat med nån idag. Har varit själv hemma. Känns som att jag lever i ett vakuum. Har knappt ätit nåt heller. Vad ska det vara bra för liksom? Landade i en smärre gråtattack för några timmar sen. Fick tvinga mig att sluta böla. Sådär kan man ju inte hålla på liksom. Folk vill inte veta, eller ens kännas av, att jag mår som jag gör. Man måste komma ihåg att som människa har man ett val och om jag väljer att vara ledsen så är det mitt eget jävla fel. Varför väljer jag inte att vara glad liksom? Turn that frown upside down! Allt blir så mycket lättare. Livet kommer genast kännas som solsken i maj och inte som regn i november. Jo det är sant, det finns folk som vet, det är beprövat.

Så varför är det så jävla svårt? Varför känns det som att jag gör samma misstag om och om igen? Slår vad om att jag inte kommer sitta vid den här platsen om två år. Kanske är jag hos mina föräldrar, kanske hyr jag i andrahand, kanske bor jag på gatan, kanske är jag död. Då har jag förhoppningsvis slutat gråta.

00:40

Mitt högra öga vägrar sluta rinna. Om det har att göra med att jag är förkyld eller för att jag är ledsen är svårt att veta.

Min mage gör ont. Hårda knip som hugger mig som en kniv. Om det har att göra med all stress runt omkring eller att jag bara biter ihop och sväljer det som sårar är svårt att veta.

Det är aldrig lätt att vara sig själv. Utan rustning, utan nånting att gömma sig bakom. Jag har bara mig själv, mitt skinn, mitt ansikte, mina ögon, det du ser. Det är vad du får.

Jag pratar för mycket. Jag vet det. Så mycket att jag från främlingar får uppmaningen att tagga ner. Man ska inte synas så jävla mycket och absolut inte framställa sig själv som om man är något.

Jag har ett hårdare skinn nu än tidigare. Men det är fortfarande bara ett skinn, som kan gå sönder och ut från det sipprar blod. Ni kan fortfarande skada mig, ni som vill, och tydligen är ni ganska många.

Det är oki.

Ni kanske mår sämre än jag, även efter ni har gett er på mig. Jag förstår. Det kan inte vara lätt. Det finns så många av oss som mår dåligt, i tystnad, men bara några få av oss som vågar göra något åt det, slå tillbaka, ryta ifrån. Jag önskar att jag vågade.

Mina ögon kan inte sluta rinna och det beror inte på att jag är förkyld.

Det är mycket nu

Jag tycker det är svårt att veta hur bra jag mår. Ibland får jag för mig att jag inte mår bra alls. Sömnlösa nätter, gråt i halsen, hjärtklappning. Andra gånger bubblar skrattet inom mig och jag tänker vilken tur jag har. Hur vackert livet är. Är jag löjlig som inte riktigt står ut med dalarna och topparna? Logiskt förstår jag ju att det är så livet är och alltid kommer att vara. Ändå vill jag ha nån sorts avgränsning. Antingen så ska allting vara skit och inget värt eller så ska allt vara guld och gröna skogar.

Kan ju bli lätt trött på mig själv.

Ibland är det också svårt att se när man står mitt uppe i en förändring. Jag har sökt efter förändring i många år. Plötsligt kom en chans, som av en slump. Jag tog den, utan att egentligen tänka särskilt mycket på det eller ens med nån förhoppning om att jag skulle kunna ta mig till ett nytt ställe.

Jag borde sluta misstro mig själv. När jag insåg att jag hade blivit utvald och mamma höll på att storkna av nyheten, då tänkte jag att jag kanske borde sluta tvivla. Tydligen så kan jag ju saker. Tydligen så kan det bli något av mig också.

Det tänker i alla fall jag se till.

Så jag borde förlika mig med topparna och dalarna. Bra dagar, dåliga dagar. Det är kanske inte så farligt. Jag kämpar på, liksom, tänker inte ge upp. Men visst är det mycket nu. Och jag hinner inte allt jag vill hinna. Att spela är knappt att tänka på, men om jag har varit produktiv under dagen brukar jag tillåta mig att spela Path of Exile på kvällen. Det är ett lagom hjärndött spel som är lätt att hoppa in och ur.

Men träningen har det gått sämre med och ändå är det precis det jag vill göra. Gärna varje dag, men jag är inte superwoman. Men nu när det är höst och snart vinter så förstår jag ju att jag behöver känna den där kicken man får av träning. Orka mera, sova bättre. Slippa pigga upp mig själv med godis när huvudet är segt.

Jag vill blogga mer, men det verkar jag aldrig få (eller ta mig) tid för. Jag vet inte om jag håller på att ömsa skinn, bli en ny Anna. Inte för att man nånsin helt överger sitt gamla jag, och det har jag inga planer på heller, men livet som det ser ut just nu kräver andra saker av mig. Jag kan inte fortsätta på samma bana, för då måste jag göra en u-sväng och strunta i den framtid som kan vänta om jag löper linan ut.

Jag känner att jag är skyldig mig själv att se vad jag kan åstadkomma med mitt liv. Det är kul att vara nyfiken på sig själv och att upptäcka flera överraskande saker om den person man trodde att man var.