Levande

Ögonen gör ont, som om jag gråtit i flera timmar. Det har jag inte. Jag har kämpat, in i det sista, för att inte släppa fram en enda vattendroppe. Jag lyckades, men till vilket pris?

Ibland står man framför fönster, som bara är öppna en viss tid. Visst hade jag chansen att säga vad jag ville, där mot slutet, men jag tog den inte. Jag teg. Ville inte säga nåt. Det var jag som började prata. För att jag trodde att du ville lyssna. Nån fråga här och där. Så jag försökte öppna upp, beskriva vad det är som fått mig att må så dåligt de senaste veckorna. När jag sitter själv med mina tankar så flyger de åt alla håll. Svåra att greppa. Ännu svårare är det att sätta ord på mina känslor, så att nån annan ska förstå. Men det ville du nu. Så jag försöker. Det blir lite småskrap på ytan först, inget alltför allvarligt. Du håller en skämtsam ton i ditt sätt att lyssna på mig. Jag accepterar det. Men dina frågor blir desto svårare, vissa av dem avbryter mig när jag försöker beskriva hur jag känner, hur jag mår, varför jag famlar i mörker. Jag känner inte att du lyssnar.

Jag går och duschar istället. Länge, länge. Den typ av vatten hjälpte inte att rena mig. Jag antar att ibland är tårar den enda utvägen.

Jag kommer tillbaka. Försöker tänka på annat. Vi börjar prata igen, du fortsätter ställa frågor. Den här gången är det lite allvarligare, jag orkar inte skämta om hur jag mår längre. Du undrar vad jag tänker på. ”Om jag kommer leva tills jag är 40”, svarar jag. ”Varför säger du så”, undrar du. Axelryckning. Hur ska jag annars förklara mina tankar, de där återkommande tankarna varje gång jag står på en perrong? Hur skulle det vara om man hoppade? Framför ett tåg. Sånna tankar har varit med mig ett tag på senare år, och de fyller mitt huvud när jag mår sämre än vanligt. Jag står alltid så långt in på perrongen som möjligt, ifall jag inte skulle kunna lita på mig själv.

Det jag saknar är någon sorts reaktion från dig. I stil med ”nej men så får du inte tänka, du är ju det finaste jag har!”, men sånna utrop kommer aldrig. Inte ens en tröstande kram. Mer frågor. Uttalanden. Din syn på saken. Men jag tycker att du warpar allting. Helt plötsligt ligger fokus på dig. Hur gick det till? Detta handlar inte om dig eller ens vardagliga ting. Detta handlar om mig och det faktum att min självkänsla alltid varit väldigt låg. Att jag har spenderat minst 5 år av mitt liv i aktiv terapi/KBT, för att komma bort från destruktiva beteenden och för att hitta ett egenvärde. Veta att jag är bra, även om jag inte är perfekt. Jag har stora krav på mig själv, alltid haft. Det blir ett problem ibland och jag snubblar över mig själv. Hamnar i ett moment 22.

Jag vet att du tycker det är jobbigt, som att det reflekterar något dåligt på dig. Så jag försöker hålla igen, så länge det går. Som nu. Du pratar bredvid mig, jag lyssnar, men jag orkar knappt ta in vad du säger. För jag hör bara att du pratar om dig, trots att jag försökt att blotta mitt innersta och visa det mörka, bultande hjärtat som sitter där. Nästan bedövat av all smärta jag matat det med, som jag aldrig låter andra se.

Du undrar vad jag vill ha av dig och du undrar, när du till slut tystnat, om jag har något att säga. Jag har inget att säga. Du pokar runt lite, som ett barn som petar på en överkörd igelkott med en pinne, bara för att dubbelkolla att den verkligen inte lever. Jag lever. Men jag känner mig ändå överkörd. Vad hände med att lyssna på mig? Vad hände med att ge mig betryggande ord, värmande kramar, en liten bit av din tid? Vad hände?

Jag drar mig tillbaka. Här byggs inga broar. Mitt blåslagna hjärta får bulta svagt i tystnad ännu ett tag. Min hjärna får fyllas med de skrikande tankarna tillsvidare. Jag kanske tar mig ur det här också, det är väl ändå inte första gången. Men frågan är, om du kommer vara till hjälp eller inte. Kanske står jag fortfarande ensam. Och kanske kommer det alltid vara så.

18 reaktion på “Levande

  1. Vidde

    Oj. Jag känner lite igen mig. Och lite inte. Enligt min erfarenhet kan inte andra hjälpa till när man ska resa sig för miljonte gången. De känner bara till sina egna vägar och vill i all välmening få en att ta dem. De pratar om egna erfarenheter, och det hjälper inte alls. Eller så förstår de så lite så att de känner sig orättvist behandlade. De tycker de gjort sitt bästa och tar det som en förolämpning att man mår dåligt i alla fall.
    Eller så förstår de så bra så att man klänger på dem och glömmer bort hur man klarar sig själv.

    Nu har jag glömt hur man lever med andra, så jag ska kanske inte ge råd kring det, men jag tror att det är utrymme som behövs.

    Kram på dig!
    Viddes senaste bloggpost: Införskaffat

    Svara
    1. Anna Inläggsförfattare

      Ja du har rätt i det där med att folk vill hjälpa, men inte kan, eller känner sig förorättade för att man mår dåligt överhuvudtaget och gör det istället till ”men nu mår ju jag dåligt!”. Tack för den, liksom.
      Utrymme kanske kan vara svårt, men jag kan i alla fall försöka, om det nu är det som behövs. Det vet jag inte. Har svårt att läsa mina egna signaler nu och huvudet gör ont av allt tänkande och komprimerande av känslor. Men tack så hemskt mycket för din smarta och givande kommentar. Kram tillbaks!

      Svara
  2. Jerry

    När man lyssnar på när någon berättar för en att man mår dåligt och orsaken för det så är det väldigt viktigt att hen verkligen lyssnar och sätter den talande främst. Att lyssna och förstå är en självklarhet och att inte skämta på din bekostnad. Jag förstår inte varför den här personen gjorde det och det angår mig inte heller. Men öppnar du ditt hjärta och får sån mottagning så förstår jag dig verkligen.
    Dessutom tycker jag att du är så stark som skriver om hur du känner inombords. Att inte nämna problemet är bra, det viktiga är att du vågar berätta om dina känslor.
    Jag kan inte säga mer än att du har mitt stöd oavsett. För du är god och en fantastisk person.
    Ta hand om dig. Kram
    Jerrys senaste bloggpost: Är spelnördar de moderna mobbarna?

    Svara
    1. Anna Inläggsförfattare

      Ja, det är ju så man tycker att det borde vara. Jag kanske inte är världens bästa lyssnare alla gånger, men jag skulle i alla fall inte bete mig sådär.
      Jag mådde inte bra igår, och absolut inte bättre efter det havererade samtalet, men efter att ha skrivit av mig kändes det lite bättre. Det var skönt att simma i morse också, det rensar tankarna och bygger upp styrka. Inre sådan. Det skapar karaktär ätt gå ut i nästan -17 grader också, bara för att ta sig till simhallen. Jag är stark. Jag är bra.
      Tack så mycket för dina fina ord och ditt stöd. Du har mitt också. Kram!

      Svara
  3. Robert

    Tung text det här. Känns som att du blottar ditt innersta för oss läsare utan att egentligen avslöja för mycket. Jag fylls av en känsla att vilja hjälpa dig på något sätt, men finner ingenting. Allt jag har är att önska dig mindre av detta och mer av lycka. Jag önskar att du finner det du söker inom dig och att du har folk i din närhet som lyssnar. För berätta behöver du.
    Roberts senaste bloggpost: Pappa, kan man simma?

    Svara
    1. Anna Inläggsförfattare

      Tack för din kommentar Robert och ursäkta mitt sena svar. Jag uppskattar din önskan om att hjälpa och det gjorde du också, med det du skrev. 🙂 Tack så mycket. Just nu är livet lite lättare, jag försöker ta en dag i taget, uppskatta de små sakerna och göra det bästa av vad jag har. Jag tackar också för din omtanke. Många kramar till dig.

      Svara
  4. Micke

    Jobbigt det där. Riktigt jobbigt. Svårt att riktigt säga något, inte mer än att jag ibland önskar vi människor slapp känna känslor och sådant.
    Naturligtvis skulle det vara riktigt tråkigt att mista känslorna som gör en glad, de där riktigt härliga känslorna. Men för egen del ialla fall, vetefasen om det ibland inte varit bättre. Bara slippa göra så ont, fast det är väl det som gör att man lever…
    Usch, nu blir det ett jädra drabbel från mig här. Kämpa på, du är stark som klarar detta.
    Hoppas du mår bättre snart.
    Mickes senaste bloggpost: Easter vacation

    Svara
    1. Anna Inläggsförfattare

      Jag tycker att du säger mycket och jag uppskattar att du tog dig tid att skriva det här. 🙂 Ursäkta att mitt svar till dig har dröjt. Jag kan hålla med dig, att vissa känslor vill man bara slippa, som ångest, sorg, ledsamhet med mera. Allt det som tar bort ljuset i livet. Men ljuset har kommit tillbaka till mig bit för bit, kanske i takt med våren. Så tack för att du tycker att jag är stark, jag känner mig lite lättare nu än tidigare. 🙂 Kram.

      Svara
  5. Micke

    Ramlade in här av en slump men jag måste säga starkt skrivet. Känner igen mig allt för väl. Det är jobbigt att inte bli lyssnad på. Eller som det var i mitt fall, bli lyssnad lite på och missförstådd. Sedan märkt och behandlad efter det missförståndet utan att få möjlighet att prata eller reda ut det. Jag har varit singel flera år nu, jag har oerhört svårt att lita på någon, att de inte ska hugga mig iryggen

    Svara
    1. Anna Inläggsförfattare

      Hej Micke och tack för dina kommentarer.
      Det gör mig ledsen att höra om dina erfarenheter, hur dina försök till att öppna upp och dela med dig av ditt innersta har vänts emot dig och nästan använts som ett vapen. Jag misstänker att det inte är alltför ovanligt… Det är så lätt att fokusera på sig själv, att den som lyssnar själv blir förnärmad och sårbar, drar öronen till sig och blir defensiv.
      Jag kan själv uppleva att jag blir så när jag ska lyssna. Det är svårt att bryta den barriären, för precis som du har jag också blivit sårad av de jag trodde stod mig närmast. Var också ensam i många år, men det var självvalt och jag hade nog behövt vara ensam ännu längre. Istället hamnade jag i ett dåligt förhållande som fick mig att misstro mig själv, må fysiskt och psykiskt dåligt, men det tog alltför lång tid innan jag kunde förmå mig att bryta mig loss. Men skadan var ju redan skedd och nu lever jag med ärren.

      Men det blir bättre. Även efter det jag skrev om i detta inlägg så blev det bättre. Jag vet inte riktigt hur det går till, men jag försöker. Jag jobbar hårt och jag misstänker att jag har en styrka inom mig. Det skulle inte förvåna mig om du besitter samma sak. Alla blir vi ledsna nån gång, alla känner vi oss små och osynliga. Men jag hoppas att du inser ditt värde, även genom din smärta.

      Tack igen för att du valde att kommentera.

      Svara
  6. Micke

    … trots allt. Det här med att prata om sina känslor uppskattas inte är min erfarenhet. Det är en svaghet som huggs tag i och vänds mot en vid ett senare tillfälle. Jag har tyvärr inte direkt nåt råd att ge utan hoppas bara att du har mer tur än mig och träffar nån som förstår dig i den här världen. <3

    Svara
    1. Anna Inläggsförfattare

      Jag har så svårt att förstå människor som tycker att män och känslor inte går ihop. Vad är fel med att öppna upp sig? Det är ju det finaste man kan göra, att dela med av sig själv till någon annan. Visst är det riskabelt, men finner man rätt person så är det värt det. Du verkar ha stor insikt i vem du är och hur du fungerar. Håll fast vid det. Kram.

      Svara
  7. Vidde

    Man måste också skilja på saker och ting.

    ”du är alltid taskig” är inte att prata känslor, men ”det gör mig ledsen när du säger så” är det. Att bli ledsen av vad en annan person säger är helt ok, och man får berätta det också. Men det betyder inte att den andra inte får säga så, det kanske var vad den andra kände som gjorde en ledsen…
    Viddes senaste bloggpost: Tröstmat

    Svara
    1. Anna Inläggsförfattare

      Helt sant. Att bara anklaga – ”du är dum, du är besvärlig, du gör mig irriterad” – hjälper ju sällan. Att utgå från sig själv är regel nummer ett när man ska prata egna känslor.
      Det som är jobbigt, är ju när man gör allt enligt kommunikationens regler och det ändå blir fel. Hade faktiskt en sådan upplevelse igår som senast. Jag behövde ta upp en grej som hände för ett par dagar sedan, något jag gått och ältat, vilket inte är schysst vare sig mot mig eller den andra personen. Frågar om jag kunde prata om det som hände då, samtal inleds och jag håller en glad ton, beskriver hur jag har upplevt situationen, ställer frågor, men nånstans så blir det ändå fel. Fnurror på tråden. Stämningen blir tryckt, tyst, ansträngd. Så himla obehagligt och när jag försöker ta mig ur det genom att SE den andra personens känslor och bemöta dem, så blir det ändå inte 100%. Det tog ett ganska bra tag innan man var ute ur mörkret, men det gick till slut.

      Svara
        1. Anna Inläggsförfattare

          Hehe, vet inte om det var så mycket skicklighet från min sida, men tack ändå! ^__^ *kram*

          Svara
    1. Anna Inläggsförfattare

      Ja, tack för det! 😀 Jag blev helt till mig när jag fick reda på det. Ojojoj, som jag längtar nu!

      Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge