The memory that got away

Idag var dagen. Dagens dag. Dagen jag varit nervös inför, planerat inför, drömt inför. Inget fick gå fel. Inget, inget, inget.

Allt var perfekt. Stämningen. Musiken. Ryggradsrysningarna.

Stod först i kön. Stötte på Simon Lundström och stod och pratade kanske 10 minuter.

Portarna öppnades.

Jag var först in. Ett bord. Människor, däribland Orvar Säfström, men jag såg bara en. En person jag vinkat till ca 1 timme tidigare när han ställde sig upp i ett publikhav som dånade av applåder.

Yasunori Mitsuda.

The man, the myth, the legend. The one and only.

Nu skulle jag få träffa honom.

Rummet kändes enormt när jag ensam stegade fram mot bordet. Jag nådde målet. Jag bugade djupt, Yasunori bugade tillbaka.

Jag skakade hans hand, tackade för hans arbete, undrade om han kunde signera två skivor jag tagit med mig (Xenogears OST och an cinniùint), vilket han gjorde, noggrant och med dagens datum. Jag frågade vilket av hans verk han själv tyckte bäst om. Han slängde sig tillbaka i stolen och riktade blicken mot taket, tydligt fick han en nöt att knäcka. Han lade sen händerna kring mitt Xenogears soundtrack och sa ”this one”. Jag berättade att jag även hade Xenogears Myth, men att jag inte ville ta med mig för många skivor för att överrumpla honom. Han skrattade och sa att han förstod. Jag samlade ihop mina skivor och sa ”arigatou”, han sa ”arigatou” tillbaka.

Jag kände att en kö började byggas upp bakom mig och lite stressad flyttade jag mig mot Orvar, växlade några ord med honom, samt tre kvinnor ur orkestern och dirigenten.

Kände att jag hade gjort det jag kommit för att göra. Går därifrån med ett leende på läpparna. När jag kommer ner för trappan möts jag av en anställd som säger att när jag väl gått därifrån kan jag inte komma tillbaka. Jag säger att jag förstår det och tackar för kvällen.

Ute väntar Ninjapojken, vi ska gå nånstans att äta. Efter en lång dag med jobb, ingen lunch och en konsert på det så behöver magen fyllas med något.

Jag berättar om mitt möte, jag bubblar av lycka – tills det slår mig.

Jag glömde fråga om jag fick ta ett fotografi.

Jag dör dödens död, en avgrund öppnas och jag faller, faller, faller. Det känns som att hela min värld raseras. Hur kan jag vara så dum? Hur gick det till? Jag som hade påmint mig själv om och om igen om vad jag skulle göra.

Tårarna tränger fram men jag forcerar tillbaka dem. Man kan ju inte sitta och störtböla på en restaurang.

Jag mår så illa. Jag hatar mig själv. Hatar, hatar, hatar. Vill inte leva. Jag är så ledsen.

Det var en chans. EN CHANS. Jag hade den och jag lät den försvinna. Jag kommer drömma mardrömmar i natt och kanske tillåta mig att gråta de här tusen tårarna som bara väntar på att dränka mitt ansikte. My stupid face.

Ninjapojken försökte trösta, försökte få mig att se det positiva i allting. Jag vet. JAG VET ALLT DET DÄR. Men det smärtar ändå.

För att det känns som att jag är fejk, eller fail. Fejk-fail. Jag är en besvikelse för mig själv. För den jag är, eller den jag utger mig för att vara.

Hur kan en person som säger sig älska spelmusik missa ett sånt här tillfälle? Jag dör. Eller jag vill dö. Det känns så jävla hopplöst.

Ja, skratta ni bara. Säg att jag är värdelös, rutten, puckad, ett jävla freak som inte ens kan komma ihåg att ta en bild.

Jag har inget nu. Bara självplågeri. Genom att lyssna på Chrono Cross OST.

Visst, jag har ett minne för mitt inre öga och min hand har skakat hans, men jag har inget att dela med mig av. Som om det saknas bevis.

Men här har ni.

Nu ska jag gå och dö.

6 reaktion på “The memory that got away

    1. Anna Inläggsförfattare

      Det var första gången han var i Sverige, oklart om han nånsin kommer tillbaka. Säkert inte sista konserten av dess typ, men jag känner mig som en jubelidiot. >_<

      Svara
  1. Ben

    > men jag har inget att dela med mig av.

    Your memories is what’s important. You met him for yourself, not us 🙂

    Besides, maybe like a lot of behind-the-scene artist, he really doesn’t like photo, and is actually glad that you didn’t ask for one, and you just did him a favor 🙂

    Svara
    1. Anna Inläggsförfattare

      Thank you so much Ben. 🙂 Your comment really made me see things in a different light and I managed to have a good weekend. ^^
      And yes, maybe you are right! 😀 Japanese are all about respect and maybe I did him a favor as you said. At least I like to think that to ease the pain.
      *hugs*

      Svara
  2. Hanna

    Hm. Aj. 🙁
    Ett foto att ha som stöd till ett minne av ett möte som betyder så mycket, självklart förstår jag att du blir ledsen och känner dig dum.
    Men betänk det hela ur hans synvinkel. Han kommer inte ha något annat kvar av mötet med ett påläst och trevligt och respektfyllt svenskt fan än minnet av era få minuter. Kanske kommer det inte vara mycket som skiljer dig från de andra han senare fick träffa, men. Du var där. Han *kommer* minnas dig och ert möte. Och du kommer att minnas honom. Det minnet kan inte ett missat fototillfälle ta ifrån dig. Eller ifrån honom.
    Jag förstår att det gör ont men du har minnet, vårda det. *kramar*
    Hannas senaste bloggpost: Segt spöke

    Svara
    1. Anna Inläggsförfattare

      Tack så mycket Hanna. 🙂 Det kanske spelar roll att jag var först in i rummet av alla 150 personer som de hade avsatt ca 2 timmar för. Jag fick i alla fall det – han och jag öga mot öga. Jag fick buga mig och jag fick skaka hand. Ja, det var riktigt bra. 🙂 Jag kommer nog kunna skratta åt det här snart, att jag inte tog ett kort. Och vem vet, vi kanske träffas igen nån annan gång. Förhoppningsvis på en intervju där jag kan sitta och prata med honom längre än bara 1-2 minuter. ^__^ *kram*

      Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge