Laser tar en paus

Med posten kom idag ett kuvert med ett papper som sa att tidningen Laser tar en paus och min prenumeration kommer att avslutas. (Huruvida jag får tillbaka mina pengar nämns inte.) På ett sätt var det väl väntat, numret som nog skulle ha utkommit här i september uteblev istället.

Jag känner mig besviken, inte på de eldsjälar som jobbar med tidningen och sajten (som fortfarande uppdateras) – utan på Bonniers. Hur kan man efter ett enda nummer besluta sig för att ta en paus? Ja, det första numret kunde ha varit bättre på vissa sätt, men med en relativt oerfaren redaktion och tuffa deadlines så kanske man inte kan vänta sig så mycket annat. Och vad trodde Bonniers, att på den redan trånga tidningsmarknaden kunna håva in miljoner innan man ens har hunnit hitta sin nisch? Att man utan att pusha för sin nya produkt automatiskt ska hitta till varenda gamers hand?

Nåja, framtiden får väl utvisa vad det blir av Laser. Förhoppningsvis så tar Bonniers sitt förnuft till fånga och vågar satsa helhjärtat.

Klicka för att förstora

Ni ska ha tack

4.30 imorse vaknade jag av en stark smärta i högra delen av magen. Först trodde jag att det var blindtarmen, men det var det inte. Smärtan blev mer molande och påminde om PMS-smärtor mer än något annat. Efter kanske 10-15 minuter hade det gått över, men istället hade jag stickande/domnande känslor i hela höger ben och även runt mitt högra öra och kinden. Jag låg med det i ca en timme, utan att kunna somna. Bestämde mig för att ringa mamma vid 5.30, som rådde mig att ringa Vårdguiden.

Sagt och gjort. Pratade med en trevlig sköterska som lyssnade och ställde frågor. Hon ansåg att man skulle skicka en ambulans till mig. Blev kopplad till ambulanscentralen och fick prata med ytterligare en trevlig kvinna. Även hon lyssnade noggrant och ställde frågor. Sen skickade hon en ambulans hem till mig. Skötaren Johnny och hans kollega (som jag dessvärre inte hann ta namnet på) skjutsade mig till akuten. I ambulansen satt Johnny bredvid mig, ställde fler frågor, förde anteckningar, tog temp och blodtryck samt utförde olika tester.

Framme vid sjukhuset slussades jag in till neurologavdelningen. Jag kom vid en tidpunkt då det var skiftbyte för personalen, så först fick jag hälsa på en kvinnlig sköterska och sedan en manlig. Väntetiden var relativt lång, men jag var heller inte ett prioriterat akutfall. Mamma kom dit innan åtta och efter en stunds väntande till fick jag träffa en läkare, Magnus. Han utförde allehanda tester, balans, reflexer, muskelstyrka, pupillstorlek, öron, hals, han klämde och kände och böjde och vred. Stack mig med nål från topp till tå för att se om jag hade normal känsel. Han svarade tålmodigt på frågor som jag och mamma hade, men konstaterade att jag inte behövde vara kvar för vidare undersökning, men sa att jag skulle höra av mig om något förändrades.

Jag och mamma tog oss en liten frukost i sjukhusets café, sen åkte vi hem till mig och jag blev lite ompysslad med mat och te. När mamma åkt tog jag en tupplur i två timmar. Nu på kvällen har jag känt mig mest som vanligt, men har fått svagare smärta liknande den imorse i vänster del av ryggen. Jag ska om några veckor undersöka om detta och lite andra problem jag har haft kan ställas i relation till mini-piller som jag tar. Har läst på FASS angående dem, men kan inte hitta någon information om att de skulle vara skadliga. Samtidigt kan man aldrig veta och det är bra att kolla upp.

In any case, som jag sa till Johnny imorse, det var första gången jag åkte ambulans, men det var en ganska trevlig upplevelse trots allt. Jag skulle vilja uttrycka min tacksamhet till vårdpersonalen, i alla delar av ledet, som alla hjälpte mig och tog mitt ärende seriöst. Efter alla tråkigheter man har läst om SOS Alarm i nyheterna så är jag imponerad över deras bemötande. Nu i efterhand känner jag mig lite skyldig för att jag fick åka ambulans när det visade sig att det inte var nåt fel på mig. Å andra sidan kan man inte tänka så, för ingen visste ju vad det var eller hur det skulle utveckla sig. Det är verkligen en speciell sorts människor som jobbar inom vården. Önskar verkligen att vår trötta regering kunde värdera dem högre.

Rummet där jag låg hade samma siffror som min födelsedag, 11 juli. Ganska symboliskt tyckte jag.

En bild om dagen

Det närmar sig ”den månaden” igen. November. NaNoWriMo – National Novelist Writing Month – då man ska skriva 50000 ord på en månad.

Förra året var jag med och jag segrade. Den här gången tror jag inte att det finns nånting som jag kan skriva. Borde ju inte skriva samma sak igen, även om jag skulle behöva. Jag funderar på att göra en egen grej istället, men utnyttja peppen (?) som finns.

Eftersom jag ritar alldeles för sällan och egentligen behöver ett utlopp för alla tankar, funderingar, känslor, humörsvängningar och så vidare, så tänkte jag att det kanske kan vara en idé att rita en bild varje dag i november. En sån grej skulle tillåta mig att inte rita ”perfekt”, tillåta mig själv att inte rita klart. Bara det blir nånting. 10 minuter minst ska jag spendera på varje teckning. Det kanske blir bra, det kanske blir dåligt. Det spelar ingen roll. Visionen är att jag ska lära mig nåt och hitta tillbaka till mitt tecknande.

Bilderna kommer förstås att postas här, även om de ser ut som skit. Så får jag öva mig på att inte skämmas för det jag gör.

Jag tror att det är möjligt. Jag hoppas det. För det vore kul om jag detta år kunde göra något mer än bara bilden här nedan, som blev till i januari.

You Wanted Love

Bilden är tagen från min tecknings-hemsida The Nordic Light.

Smärtan man vill åt

Det har inte gått så lång tid sedan jag började träna. Första gången jag och Ninjapojken gav oss iväg till gymmet/simhallen var i tisdags i förra veckan. Det var mitt förslag. Simhallen har haft knasiga öppettider över sommaren och förra veckan gick de tillbaka till det vanliga schemat. Jag tänkte att det var lika bra att köra igång, vad är det man väntar på liksom? Jag ska inte sticka under stol med att jag var nervös. Jag är sån av naturen. Jag får väldigt lätt för mig att folk stirrar på mig, eller tycker saker om mig, i sin tystnad. Jag är nervös för att göra fel eller göra bort mig. Jag hade heller aldrig satt min fot där inne, tur då att Ninjapojken redan varit där och tränat.

Först bekantade jag mig med en cykel. Den var ganska snäll, och jag trampade på i 20 svettiga minuter. Efter det gick vi in till gymmet där allehanda maskiner i stål tornade upp sig, samtidigt som ett antal killar stod och spände sig lite här och var. (Eeep!) Men, Ninjapojken är snäll, och vi gick fram till en maskin som tränade låren först. Han visade hur den fungerade, hur man ska göra för att inte göra illa sig, och hur man ändrar vikt och position, så att det passar en själv. Sen körde vi igång. Alla vikter är i pund, så allt man pressar är delat med 2. Blev förvånad över att mina lårmuskler klarade det de ändå gjorde, 3×10 övningar med 25 kilo vikt (om jag inte minns fel). Efter det rullade det på, med armar, axlar, rygg, mage, stuss och avslutningsvis stretching – icke att förglömma!

Torsdagen efter var jag där själv, denna gång för att simma. Det var nåt jag gjorde väldigt mycket under 2005 och jag har saknat det. Nervositeten infann sig igen. Åh nej, omklädningsrum. Åh nej, blickar. Åh nej, nakenhet. >_< Men jag tappade inte huvudet och det gick väldigt bra att simma i 30 minuter, även om det finns de som tror att de äger bassängen, trots att man i motionssimsdelen bara ska simma runt, runt. :P

Den här veckan har det blivit mer tränande! 15 minuter cykel och en timma styrka på måndagen, lämnade mig lite sådär halvmör. Igår satt vi på varsin roddmaskin i en kvart och så en timma styrka igen. Testade lite nya övningar som utfall. Åh herregud vad jobbigt det var. Jag kom inte ända ner till golvet kan jag säga. Först testade jag med 5-kilosvikter i varje hand, men nej, jag konstaterade att jag mest lade fokus på att inte tappa balansen. :P Jag får helt enkelt köra utan vikter ett tag, tills jag inte blir totalt mör i musklerna. Gjorde i alla fall 2×20 sådana övningar, men idag har jag alltså världens träningsvärk. Det går an att sitta, eller ligga ner, men att ställa sig upp, sätta sig ned, gå ner eller upp för trappor är förbannelse. O_o Jag har väldigt svårt att se hur jag ska ta mig upp ur sängen och till jobbet imorgon. Jag tänkte att jag skulle erbjuda mina muskler lite uppmjukning genom att simma 30 minuter idag med, och så lite bastu på det, (samt promenad både till och från simhallen, som alltid), men det verkar snarare ha irriterat de ännu mer. Bara en sån enkel sak som att bädda sängen fick mig att tro att musklerna skulle släppa från sina fästen och sen skulle jag ligga där, orörlig på golvet.

Nåja, jag ska inte klaga. Det är otroligt kul att vara igång och jag är inte alls rädd för att testa på de stora maskinerna i gymmet. Jag är väldigt glad att jag har Ninjapojken som är peppande, stöttande, sporrande, bra och kul att träna ihop med. Jag är glad att jag har mina fina och sköna träningskläder att gymma i. Jag är så nöjd att min gamla Speedo-baddräkt fortfarande passar efter 6 års tid. Det blir bättre. Smärtan går över. Och även om det är piss ibland, så vill jag ändå ha den. Då känns det att jag har gjort nånting rätt och belöningen får jag redan nu i och med ett större välmående, men ännu fler belöningar blir det med tiden. :)

Det där med tvåsamhet – uppdaterat

För en tid sedan skrev Hanna ner lite tankar kring giftermål. Idag läste jag denna ledare på DN.se, som fick mig att fundera kring några saker.

Relationer tar slut varje dag och hälften av alla giftermål slutar i skilsmässa. Ändå verkar det bli ett himla hallå när två människor som gängat sig, beslutar att gå skilda vägar. Varför är det såhär? Ses det verkligen som ett så stort misslyckande? Eller upprör skilsmässor bara när det finns barn med i bilden?

Jag upplever att det finns en överliggande skam i samband med att inte kunna ”hålla ihop” ett förhållande. Men personligen tycker jag att det är ett större misslyckande att inte kunna se till sitt eget bästa, och avsluta den relation som inte har någon framtid och som kanske sedan länge har legat i respirator.

Varför ska man låsa sig så? Om man mår dåligt i sitt förhållande och om man försökt att hitta lösningar men inget blir bättre, är inte det enda rätta att dra ur kontakten och låta begravningen vara ett faktum? Varför ska man plåga sig själv och kanske även den andra parten? Ibland är det faktiskt bra, om inte tvunget, att vara lite ego. Vem ska ta hand om dig om inte du själv? Men kanske lite sund egoism också får sneda blickar i dagens Sverige? Som man bäddar får man ligga och har man väl valt så får man bita i det sura äpplet, eller?

Andra relationer, särbos, sambos, polys, öppna förhållanden osv är inte lika mycket värda som den heterosexuella tvåsamheten, i svensk lags texter. Jag känner nånstans att det ändå tycks vara dessa konstellationer som är de mest sunda. Och jag menar då att de inte är kedjade, som ett giftermål kan upplevas vara, och det är enligt samhällsnormen mer accepterat att bryta en relation om man inte har en ring på fingret.

När det kommer till relationer med barn, oavsett om föräldrarna är gifta eller ej, så tror jag att barn mår bäst av att ha lyckliga, starka förebilder med ett gott självförtroende. Som lär dem att man inte ska låta sig trampas på, eller tysta den röst man hör inom sig. Att det är rätt att gå sin egen väg och att det är oki. Lyckas man som man eller kvinna hitta en ”perfekt” partner i detta livets lotteri så är väl det underbart, men de som inte har samma tur måste väl få chansen att leta vidare? Eller kanske komma till slutsatsen att han/hon/hen hellre vill leva ensam, i goda vänners lag.

Hm, har jag fått nånting sagt med detta? Kanske inte. Nåja, jag låter det stå.

Uppdatering 2011-09-02: Det är precis det här jag pratar om. Fruktansvärt! Och det jobbigaste är att den mannen inte kan se att det bästa för honom är att gå vidare! Jag vet precis hur det är att vara fast i ett förhållande med någon man inte är kär i, och även om det bara var lite mindre än 1½ år för min egen del så var det en väldigt jobbig upplevelse. Jag hoppas att den mannen inser vad det är han behöver göra för att må bra i sitt liv, för ingen ska behöva uthärda en giftig relation.

Kände mig manad att kommentera frågeställarens brev:

Men herregud, spring för livet! Vad har du att vinna på denna relation?! Sluta plåga dig själv, FS! Du kommer bli en mycket bättre pappa utan en relation med någon du inte ens hyser känslor för. Du behöver inte vara fast i ett sånt här känslomässigt fängelse, skit i vad andra tycker och gör det som är bäst för dig! Det är sådant du ska lära dina barn, inte bara att svälja smärtan. Du är deras förebild! Inte skulle väl du NÅNSIN uppmana dem att stanna kvar i ett förhållande där de inte tycker om sin partner som vuxna? Jag hoppas att du vågar se till ditt bästa och börjar om på nytt. Lycka till.

Och vad gäller det här med att starta förhållanden med personer man inte ens är kär i… ja, det är ett helt annat inlägg. Kanske filosoferar jag kring den känsliga punkten vid ett senare tillfälle…