För en tid sedan skrev Hanna ner lite tankar kring giftermål. Idag läste jag denna ledare på DN.se, som fick mig att fundera kring några saker.
Relationer tar slut varje dag och hälften av alla giftermål slutar i skilsmässa. Ändå verkar det bli ett himla hallå när två människor som gängat sig, beslutar att gå skilda vägar. Varför är det såhär? Ses det verkligen som ett så stort misslyckande? Eller upprör skilsmässor bara när det finns barn med i bilden?
Jag upplever att det finns en överliggande skam i samband med att inte kunna ”hålla ihop” ett förhållande. Men personligen tycker jag att det är ett större misslyckande att inte kunna se till sitt eget bästa, och avsluta den relation som inte har någon framtid och som kanske sedan länge har legat i respirator.
Varför ska man låsa sig så? Om man mår dåligt i sitt förhållande och om man försökt att hitta lösningar men inget blir bättre, är inte det enda rätta att dra ur kontakten och låta begravningen vara ett faktum? Varför ska man plåga sig själv och kanske även den andra parten? Ibland är det faktiskt bra, om inte tvunget, att vara lite ego. Vem ska ta hand om dig om inte du själv? Men kanske lite sund egoism också får sneda blickar i dagens Sverige? Som man bäddar får man ligga och har man väl valt så får man bita i det sura äpplet, eller?
Andra relationer, särbos, sambos, polys, öppna förhållanden osv är inte lika mycket värda som den heterosexuella tvåsamheten, i svensk lags texter. Jag känner nånstans att det ändå tycks vara dessa konstellationer som är de mest sunda. Och jag menar då att de inte är kedjade, som ett giftermål kan upplevas vara, och det är enligt samhällsnormen mer accepterat att bryta en relation om man inte har en ring på fingret.
När det kommer till relationer med barn, oavsett om föräldrarna är gifta eller ej, så tror jag att barn mår bäst av att ha lyckliga, starka förebilder med ett gott självförtroende. Som lär dem att man inte ska låta sig trampas på, eller tysta den röst man hör inom sig. Att det är rätt att gå sin egen väg och att det är oki. Lyckas man som man eller kvinna hitta en ”perfekt” partner i detta livets lotteri så är väl det underbart, men de som inte har samma tur måste väl få chansen att leta vidare? Eller kanske komma till slutsatsen att han/hon/hen hellre vill leva ensam, i goda vänners lag.
Hm, har jag fått nånting sagt med detta? Kanske inte. Nåja, jag låter det stå.
Uppdatering 2011-09-02: Det är precis det här jag pratar om. Fruktansvärt! Och det jobbigaste är att den mannen inte kan se att det bästa för honom är att gå vidare! Jag vet precis hur det är att vara fast i ett förhållande med någon man inte är kär i, och även om det bara var lite mindre än 1½ år för min egen del så var det en väldigt jobbig upplevelse. Jag hoppas att den mannen inser vad det är han behöver göra för att må bra i sitt liv, för ingen ska behöva uthärda en giftig relation.
Kände mig manad att kommentera frågeställarens brev:
Men herregud, spring för livet! Vad har du att vinna på denna relation?! Sluta plåga dig själv, FS! Du kommer bli en mycket bättre pappa utan en relation med någon du inte ens hyser känslor för. Du behöver inte vara fast i ett sånt här känslomässigt fängelse, skit i vad andra tycker och gör det som är bäst för dig! Det är sådant du ska lära dina barn, inte bara att svälja smärtan. Du är deras förebild! Inte skulle väl du NÅNSIN uppmana dem att stanna kvar i ett förhållande där de inte tycker om sin partner som vuxna? Jag hoppas att du vågar se till ditt bästa och börjar om på nytt. Lycka till.
Och vad gäller det här med att starta förhållanden med personer man inte ens är kär i… ja, det är ett helt annat inlägg. Kanske filosoferar jag kring den känsliga punkten vid ett senare tillfälle…
För en tid sedan skrev Hanna ner lite tankar kring giftermål. Idag läste jag denna ledare på DN.se, som fick mig att fundera kring några saker. Relationer tar slut varje...
