Tjejer som spelar – finns de?

Ja visst gör vi det, men av DN:s senaste artikelserie kan man få uppfattningen att detta är ett fenomen som uppstod för typ 2 veckor sen. Breaking news 2011 liksom.

Ni får ursäkta om detta inlägg kommer att bli något ostrukturerat. Det är många känslor som rusar sedan jag läste artiklarna, ändå har jag suttit på mina händer i flera dagar för att inte verka helt rabiat när jag väl tar bladet från munnen. Som första irritation kan jag ju nämna de rena felen (som jag ser det). Det stavas inte ”dataspel” – det stavas datorspel. Dataspel heter det i talspråk. I första artikeln intervjuas xboxflickan och även om hon står med en Move-pistol till PS3 i högsta hugg på uppslaget så heter det genom hela artiklen ”dataspel”. Visst, konsoler är idag mycket mer datorlika än vad jag nånsin önskade att de skulle bli, men jag upplever fortfarande en skillnad på TV-spel och datorspel. (Och om detta inte uppskattas så kanske vi helt enkelt ska börja kalla alltihop videospel. Rörliga bilder oavsett plattform. Makes sense.)

Under större delen av mitt internetliv så har jag blivit ”utsatt” (?) för utrop (”wow, du är tjej och spelar!”), kärleksförklaringar och även en förfrågan om giftermål. För att jag spelar. Som det verkar, så är spelande tjejer fortfarande en väldigt sällsynt art, även fast The Sims fick cred för att öppna spelvärlden för tjejer när det begav sig. Och det var ju självklart, för tjejer gillar ju att leka dockhus och mamma-pappa-barn. (Suck. När vi ändå vädrar gamla inpyrda fördomar, betyder det att alla killar önskar att tjejer såg ut som Lara Croft – originalet?) 😛

Jag har spelat sedan sisådär sju års ålder. Donkey Kong på Game&Watch. (Min dagmammas son ägde det, det första jag gjorde när jag kom dit var att fråga om jag fick spela – sen satt jag med det tills det var dags att åka hem.) Super Mario på NES. (Jag var långt före Wii, jag stod upp när jag spelade, jag hoppade när Mario hoppade, jag sträckte kontrollen i tron att det fick honom att hoppa längre. Det var min kompis som ägde konsolen och hon var inte alls fångad på det sätt jag var, hon brukade säga till mig ”du behöver inte hoppa”.) Sonic på MegaDrive. (Det var med hjärtat i halsgropen som jag tog mig igenom Chemical Plant Zone och stressen osade i rummet när det giftiga vattnets nivå höjdes. Min brorsa satt bredvid och hejade på).

Mina föräldrar var inte så överförtjusta i att jag och brorsan gillade spel. Jag fick ett GameBoy när jag fyllde elva och min mamma gjorde väldigt klart för mig att om det var det jag önskade mig så skulle jag inte få något annat. Valet var förstås inte svårt. Någon dag senare fick min bror också ett GameBoy så att husfriden skulle bevaras. Brorsan sparade alla pengar han fick i veckopeng och till födelsedag och jul. Han köpte sig en Nintendo 64. När Ocarina of Times trailer gick på biograferna satt jag som förtrollad i biostolen. Jag visste att brorsan skulle köpa det. Som en 6 år äldre syster visste jag också att jag utan problem skulle kunna ockupera hans rum och spela. Vilket jag också gjorde. I tre månaders tid förtrollade det spelet mig. Varje dag. I tre månader. Jag brukar säga att det var där mitt liv förändrades, tog en ny riktning.

Jag köpte min Playstation oktober 1999 tillsammans med Wild ARMs och Final Fantasy VII. Det var där min resa in i rollspelens värld tog fart. Brorsan prenumererade på SuperPLAY och jag sjönk djupt ner i texter och bilder. Började rita på allvar, inspirerad av den karaktärsdesign som tidningen kunde erbjuda. I gymnasiet blev jag kompis med Johanna och hon hjälpte mig att mata mitt växande intresse. Jag var en bokslukare när jag gick i mellanstadiet. När jag hade hittat rollspelen så började jag läsa dem istället. Jag slutade på ett sätt läsa böcker.

Vad jag vill säga med det här är att i min verklighet så är det inget konstigt att spela. Det är inte konstigt att äga en konsol (eller flera). Jag kan förstå att jag kan anses vara mer ”hard-core” än vissa andra. Jag inser också att dagens spelande i mycket större mån handlar om spel på Facebook (typ Farmville) och spel på smartphones (typ Jewels och Angry Birds). På dessa plattformar verkar ingen bry sig om att tjejer spelar, det är vardagsmat. Irritation nummer 2 skapas när det fortfarande lyfts på ögonbryn när tjejer spelar ”riktiga” spel (om vi nu ska skilja på hard-core och mainstream). Jag menar, spel är inte synonymt med manlighet, spel är kultur precis som böcker, musik och film. Om något är välgjort, oavsett vilket medium det tillhör, så är vi väl alla kapabla att uppskatta det?

Jag tror vi måste komma ifrån bilden av att tjejer bara vill spela häst-spel och dessutom gör det på en rosa PS2:a. Jag säger inte att jag spelar allt där ute, jag spelar egentligen väldigt lite om man ska se till mängden spel som finns i omlopp. Men jag har dedikerat mig till en genre och det är rollspelen. De tilltalar mig mest för att det finns en story och karaktärsutveckling, bra musik, en början, en mitt och ett slut. Jag har även begränsat mig till spel som är producerade i Japan och jag spelar heller inte online (testade Final Fantasy XIV – big mistake). Med andra ord så går jag miste (?) om spel som World of Warcraft, Dragon Age, Fable osv. Men jag är inte ledsen för det – jag gillar att vara nischad. Eller ”hard-core”. Jag gillar att det trängs över 150 rollspel i min spelhylla. Jag vill helst inte tro att killar ser spelen och dess värld som sitt territorium där tjejer inte får vara (även fast tjejer oftast lyser med sin frånvaro som spelrecensenter).

Men det ska jag råda bot på. Game on.

Spelhyllan in all its glory. ;P

7 reaktion på “Tjejer som spelar – finns de?

  1. Jerry (RetroJerry på Loading)

    Att tjejer spelar tv-spel är inget nytt.
    Lillsyrran (som är blir 28 i år) spelar gärna, och när Nintendo 64 kom ut spelade jag gärna en match mot morsan i Goldeneye 007.

    Lillsyrran är väldigt förtjust i Link´s Awakening, hon hade lånat det just nu av sin pojkväns bror.

    Min sambo Malin spelar också – vad är det som är konstigt med att tjejer spelar?
    Jag tycker bara att det är trevligt att de gör det.
    Jerry (RetroJerry på Loading)s senaste bloggpost: Världens bästa 30 filmer genom tiderna- Guldet – Plats 1

    Svara
    1. Anna Inläggsförfattare

      Precis så menar jag. Det finns inget konstigt i att tjejer spelar och betydligt fler gör det än vad de där artiklarna vill få oss att tro. Jag är så trött på att det ska framställas som att ”tjejer tar plats i killars sandlåda” när det är som vilket intresse som helst.

      Svara
  2. Monika

    Hej! Jag var med i en av artiklarna på en rad, och jag håller med dig om att det är en del lustiga grejer som står där. Svårt för en journalist som kanske inte själv spelar att få allt rätt… Kan jag tänka mig.

    Först och främst så är själva grejen att det heter ”Dataspelsbranschen” (http://www.dataspelsbranschen.se) också lite lustig, dom förklarade varför på sin sida för ett tag sen, men jag hittade inte igen det nu.

    Men sen så är det svårt med vart man ska dra gränsen mellan konsoller och datorer också. För många spel finns ju till alla formaten numera. Det är nog det som gjort att begreppen buntats ihop till en klump… Vi som speler vet ju trots allt att det är skillnad att spela ett strategispel på PC:n och på Xboxen.

    Det roligaste med artiklarna har varit alla tjejer som höjt rösten faktiskt! Och jag kan tycka att dom borde fokuserat lite mindre på problematiken och lyft fram det bra med spel också – inte bara målat ut oss som offer…

    Ser fram emot att få läsa dina recensioner i någon tidningt i framtiden 😀 !
    Monikas senaste bloggpost: Degen postade en uppdatering- Fy fan vad TES- Skyrim kommer att steka -D

    Svara
    1. Anna Inläggsförfattare

      Hej Monika! Vad kul att du har hittat hit, och till RPGaiden! 😀
      Hm, intressant ja, det där med Dataspelsbranschen. Jag menar, datorspel för att det är den fysiska sak man använder för att spela, data handlar ju om ettor och nollor, vilket visserligen för tankarna till programmeringen som skapar spelen… Haha, hård nöt att knäcka! ;D Jag röstar i så fall för att vi kallar allt videospel framöver. Vi tar ju så mycket annat från engelskan, hur kommer det sig att ”video games” inte blivit kopierat ännu?
      Nej, varför ska man bli utmålad som offer för att man spelar? >:( Ska det vara synd om nån som håller på med nåt den verkligen gillar? Och det är inte bara grabbarna som kan spela, bevisligen. Tycker också det är kul att fler tjejer hörs efter artiklarna, det är ju det positiva som kom ur dem. 😀

      Tack för din kommentar och dina uppmuntrande ord! Jag frilansade för SuperPLAY i 1½ år innan tidningen lades ner. Så har du några tidningar från 2007-2009 så finns jag med där på några hörn. 🙂 Drömmen är att börja skriva för Level, såklart. Men jag behöver kanske lite mer kött på benen innan dess. 🙂

      Svara
  3. Pingback: Veckoslut

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge