Måndagmorgon i tunnelbanan

Jag var på väg genom spärrarna när jag såg kvinnan. Långt ifrån den lilla kuben där kontrollanten satt började hon prata.
”Kostar det fyrtio kr, jag gav dig fyrtio, fick jag en tia tillbaka?” Jag ser hur mannen i kuben lyfter på huvudet och ser lite förvånad ut. Han kan knappast ha hört allt hon sagt. Jag hör honom fråga ”vad sa du att det kostade?”. Till min förvåning är kvinnans svar; ”varför är du så otrevlig, du jobbar inom service, du ska hjälpa mig!”. Mannen säger; ”men du kan inte komma hit och bara ställa dig och skrika”. Sen går bitar av konversationen förlorad men jag hör kvinnan upprört säga ”jag har ett barn här!” och sen avsluta konversationen med ”jävla skitstövel”.

Jag tyckte synd om den unge mannen som satt i sin kur. Han hade inte gjort nåt fel, och jag förstår inte hur kvinnan kunde anklaga honom för att vara otrevlig, hon var ingen ängel själv. Barnet hon nämnde hade hon lämnat ute på perrongen och ger barn överlag folk rätten att vara extremt otrevliga? Jag undrar hur vissa personer tänker, service i all ära, men vi är alla människor och förtjänar att behandlas med respekt.  Hursomhelst så gav den händelsen en bitter eftersmak. Hoppas resten av måndagen blir trevligare.

Postat från WordPress för Android

Den lilla helgen som kunde

Januari är inte slut än. Den här förbaskade månaden tar verkligen tid på sig. Men snart, snart är februari här, tillsammans med (förhoppningsvis) mildare väder och Melodifestivalen. Nån som ska kolla? Jag och Ninjapojken har i alla fall bokat in kommande lördag hemma hos mig, med ostbricka och kanske lite vin, tillsammans med sång och glamour på TV. Det funkar. :)

Min korta helg är snart slut, men gårdagen slog nåt sorts längdrekord. Startade tidigt vid halv åtta på morgonen. Åkte till jobbet och min första kund var ett sånt där stolpskott som gav mig ett gott skratt. Äldre herre kommer in och vill prata tvättmaskin. Absolut. Han frågar om ett märke som inte fanns i utställningen. Vi diskuterar ett alternativ och kommer fram till att jag ska skriva ut produktblad för två olika maskiner. So far so good. Vid min arbetsplats så står då denne herre först lite vid sidan om min datorstation, men han närmar sig med små steg och står till slut bakom mig och tittar på skärmen, ungefär som om han inte litade på att jag visste vad jag höll på med. Jag känner mig faktiskt lite inkräktad på när sånt händer och jag erbjöd honom sittplats då det finns två stolar (!) framför mitt skrivbord. Kunden var inte intresserad, han skulle snart ge sig iväg. (Och det tar tid att sitta eller…? Har jag missat nåt?) Hursom, jag ville inte tjata utan skrev ut första produktbladet och jobbade vidare med det andra. Märker så plötsligt att kunden står och rotar i skrivaren till höger om mig. Denna skrivare agerar även fax och i denna låg just vid detta tillfälle orderbekräftelser (med priser och sån typ av information som kunder inte har att göra med). Jag säger ”nej men där har du inte att göra, låt du mig sköta detta, jag hjälper dig”. Kunden säger ”jag frågade bara” (vilket får mig att undra om han var smått sinnesförvirrad), men jag svarade att nej han frågade ingenting och att han inte har att göra bland våra papper – men utan att för den skull skälla ut honom. Återgår så till nästa produktblad. ”Har du druckit ättika?” hör jag honom fråga. Självklart fattar jag när nån försöker provocera mig, så jag låter den piken glida förbi och säger i glad ton ”nu kommer snart sista arket”. ”Är du på dåligt humör?” säger herrn och jag svarar ”nej inte så värst” och fyrar av ett leende mot honom. I nästa andetag har kunden vänt på klacken och lommar ut från butiken. Jag ropar ”ska du inte ha dina papper?” men han bara fortsätter gå. Och nej, jag kände inte att det var värt att jaga efter honom. En kollega frågade vad som hände och vi fick oss båda ett gott skratt. Inte var det jag som hade gjort fel, men vissa kunder är verkligen svåra att begripa sig på.

Efter jobbet åkte jag hem till Ninjapojken, tog en lång välförtjänt dusch och piffade till mig i fina kläder och smink. Sen åkte vi till restaurang Linguini vid Odenplan och åt mycket god pasta, avnjöt varsitt glas vin, efterrätt och förstås varandras sällskap. Restaurangen var otroligt mysig och varm – kändes Lady & Lufsen på nåt vis. Vår kypare var en riktig karaktär, mycket sympatisk och skämtsam. Det var riktigt härligt, precis vad jag behövde. ♥ Resten av kvällen låg vi och mös i soffan framför TV:n. Närmare klockan tre blev det dags för sängen och då ville Ninjapojken läsa korta noveller av Neil Gaiman för mig. 4 stycken lästes totalt och visst, jag somnade inte, men jag dåsade till då och då. ^^ Sen tog han fram GON, vilket till en början var kul, men sen läste jag en strip där både en vargmamma och en av hennes ungar gick ett sorgligt öde till mötes. På nåt sätt var det humor i bilderna, men jag tog ändå ganska illa vid mig. Skrattade med gråten i halsen typ, jättekonstigt. O_o;; Vi somnade kanske vid fyra på morgonen. Awesome!

Idag känns det som att dagen bara har flugit fram, jag har tvättat och handlat, men inte diskat och inte lagat mat ännu. Har inte spelat på typ en vecka. På tal om spel så köpte Ninjapojken Resonance of Fate – han tyckte att vi skulle spela nåt tillsammans. (Med tillsammans så menar jag att jag spelar och han tittar på. ;D) Men vi kommer nog inte börja med det förrän jag kört klart Odin Sphere, jag vill helst inte blanda en massa titlar just nu.

Vi väntar på vår mat i skenet av ett ljus.

Ja och nej

Å nej, det är sent igen.
Å nej, jag åt godis istället för middag.
Å nej, jag spelade inget ikväll.
Å nej, jag har fortfarande inte diskat.

Men

Å ja, jag har tittat på Vänner!
Å ja, jag handlade lite smått och gott på Kicks!
Å ja, jag köpte ”överraskningen” till Jerry!
Å ja, jag har betalat mina räkningar!

Det finns två sidor av varje mynt. I ain’t all bad.

I förvirrelsen fångad

Det började lite retligt, utvecklades till något högljutt, fyllt med skämt, skratt och knasiga upptåg. Tonfiskpastej på kinden, jomenvisst. Jag antar att bara jag kan komma på en sån sak. Det fortsatte med blickar över bordet. Det var egentligen aldrig tyst, ibland var orden bara svåra att hitta. Frågor ställdes och besvarades. Många saker berättades. Förvånansvärt kontrollerat. Öppet. Sanningsenligt, även om den värsta biten inte dissekerades. Det var oki. Den typen av ånger vill man helst inte prata högt om. Nu finns ”sanningen” där ute. Jag vet inte om det förändrar nånting, om jag förändras. Till det sämre eller till det bättre? Kanske nåt annat förändras, kanske nånting annat tappas på vägen. En sån förändring har jag nu anat och den gör mig rädd. Jag har visat mod såhär långt, men kan jag fortsätta? Om förändringen är ett faktum, kommer jag kunna leva med den, eller kommer den väcka ännu mer ånger inombords? Med ånger i bagaget är det svårt att möta framtiden. Jag vill tro, jag vill hoppas, jag vill känna och leva med vetskapen att ingenting försämrats.

—–

Ett SMS. ”1010″
Nej, kanske har inget förändrats trots allt… :)

Det lilla inlägget som växte

Jag har alltför lätt att oroa mig och igår speciellt då Ninjapojken inte var hemma sent på kvällen och hans mobil låg i soffan. Under de dryga två timmar jag satt och väntade började tankarna spinna hos mig och hjärtsnörp och illamående gjorde att jag inget kunde äta. Fast det slutade bra, som tur var.

Oki, nu kommer jag in på ett sidospår, men vad är egentligen grejen med mig och klockor? Varenda gång jag kollar på en klocka så är tiden nåt ”roligt”. Typ 13:37 (bäst!), 10:10, 22:22, 21:12, 12:34 eller som nyss, 12:12. Det här händer mig hela tiden, oftast flera gånger per dag. Och det är inte som att jag går runt med en klocka på armen och kollar, jag har inte aktivitetsfältet i Windows synligt så jag kan inte se klockan där heller. Nej, det är när jag vill veta vad klockan är, som detta sker. Det är intressant, visst, men väldigt väldigt knasigt. Känner nån annan igen sig?

Min kropp verkar må lite dåligt. Inte undra på kanske, med tanke på min nedstämdhet, men jag undrar om kroppen inte försökte varna mig innan jag deppade ihop totalt för ett par dagar sen. I två veckor har jag haft ont i min vänstra fot. Jag har dock inte haft så ont så att jag inte kunnat gå och det är väl därför jag inte gått till nån läkare. Min nacke har varit ”out of the loop” i snart en vecka. Har en ny liten nackspärr varannan dag ungefär. Obekvämt och så sover jag sämre. Som om jag inte sov illa nog redan liksom.

Idag kan jag inte säga att jag känner mig lika ledsen som tidigare. Istället känner jag mig rent ut sagt förbannad. Ingen förbättring, kanske det låter som, men jag har alltid upplevt ilska som en väldigt produktiv känsla. Det kan bli en hel del ”jävlar anamma” när denna sinnesstämning infinner sig. Då ska jag minsann visa alla, skita i vad andra tycker, gå min egen väg och bryta lite regler, för i helvete. Ungefär så. Det var länge sen jag tillät mig att vara riktigt arg.

Vi tjejer ska ju vara så söta, glada, fogliga och snälla – helst hela tiden. Alla andra känslor man må ha får gärna sväljas. Att tjoa extra högt när man vinner eller förlorar i Mario Kart eller att svära de där trehundrasjuttioelva svordomarna du kan när du tampas med en boss som bara använder fula knep, det kan tydligen göra att folk höjer på ögonbrynen. Sa hon verkligen det där? Måste hon prata så högt? Tydligen har jag lyckats göra ”folk” rädda när jag hetsar upp mig i ett spelögonblick. Och om jag pratar om nåt jag verkligen brinner för, eller som irriterar mig, då kan orden flyga fort som pilar ur min käft och det verkar visst ”folk” uppleva att man måste ducka för. Som om jag vore farlig på riktigt… Seriöst! Och don’t get me started om du som tjej skulle tycka att du är bra på nåt, eller ännu värre – BÄST! Sånt ska man väl helst tala tyst om. Så kanske hela svenska folket känner, men killar verkar utan större problem kunna gå runt och visa stake – på mer än ett sätt.

(Generalisering? Ja, ibland får man ta till fula knep för att få en poäng gjord. So sue me.)

För det är när ”folk” blir sådär måttligt obekväma i min närvaro som jag uppfattar att jag måste lägga band på mig, för annars är det inte oki. Jag är inte oki. I have crossed the line, var nu den linjen är nånstans. Det är det där tysta dömandet. Som att vissa saker ”det kunde man inte tro om” mig. Vad kan man inte tro? Att jag kan bli förbannad? Att jag har åsikter? Det är tydligen farligt att vara en vagel i ögat på ”folk”. Och vissa personer trodde jag aldrig skulle få mig att känna sig såhär. Att det inte är oki att visa hela mitt känsloregister, att säga min mening. Men ”hysch” och ”ta det lugnt” eller ”oki, oki” eller en klapp på huvudet. Tack så jävla mycket.

Jag är trött på det här fängelset som nån annan byggt men som jag frivilligt satt mig i. Tappar man ”kvinnlighet” då man svär? Anses jag mer kvinnlig och blir folk mer bekväma i min närvaro om jag fnissar som en prinsessa ur en sagobok med rosa pärmar än om jag frustar som en brunstig häst? Får jag mindre respekt när jag säger vad jag tycker? (Borde det inte vara tvärtom?) Tappar folk intresset och viljan att vara med en om man en dag är så mycket mer arg, ledsen och tvär än man är glad? Istället för att döma ut hela jävla tiden så kanske ”folk” ska testa att bemöta problemen, så kanske det där leendet, som ”folk” tydligen gillar, vill infinna sig igen! Och utan att vara påklistrat och falskt. Fast ”folk” kanske köper billiga leenden, köper lögnen bara de får lura sig själva att allt är som vanligt.

Vad vill jag säga med det här? Ganska mycket förmodar jag och ironiskt nog så lägger man även band på sig i sin blogg. Nämner inga namn, pekar inte med hela handen. Smidigt. Vi får se hur länge ilskan håller i sig – förhoppningsvis så länge att jag hinner dra ut lite kreativitet ifrån den.

(En sista tanke: vore inte ironin fulländad om ett sånt här inlägg skulle göra mina läsare obekväma. Man får säkert inte vara för ”out there” i sin blogg heller – eller?)

Ny natt

Trots att jag la mig tidigt igår så var det en omöjlighet att somna. Kudden blev våt och kall av de tysta tårar som rann över mitt ansikte. Det är svårt att beskriva vad felet är. Jag är inte säker på att jag vet. Det finns så mycket som jag ska vara glad för – som jag är glad för, och ändå blir det såhär. Jag tappar fotfästet och faller in i mörker. Jag har haft en brännande känsla på hornhinnorna hela dagen. Tårarna har funnits där, men jag har hållit tillbaka dem. Jag verkar skapa oro hos folk. En kollega sa att jag såg nedstämd ut, en annan undrade hur det var med mig. Inget av det gav jag svar på, för jag har inga. Och jag vet att de här människorna inte har nån lust att veta hur jag mår heller och de är inte ensamma. Ibland är det så att jag själv inte vill, men ändå är jag plågsamt medveten och måste ta mig igenom det one way or another. Jag försöker få mungiporna i en neutral position, hellre det än att de hänger och fastnar där. Försöker slappna av, tänka positivt, göra en plan. Skriva en lista. Skrida till verket. Men ni förstår, jag kan göra allt det där och ändå infinner sig den där obeskrivliga smärtan i bröstet. Som om jag låg på marken och minst 2 personer satt på min rygg och inte tillät mig att andas eller komma loss. Till slut tappar jag all känsel och det är då tårarna kommer. Jag spände mina käkar så mycket igår att jag var alldeles öm i tänderna. Och det märkte jag först när jag vaknade till mitt i natten. Jag har ingen kontroll. Jag vet inte vad den här natten innebär för mig. Kanske kommer jag sova lugnare, kanske kommer historien upprepa sig. Den som vaknar får se.

Replik till DN:s artikelserie

Läste en fantastiskt bra insändare i dagens DN. Dessvärre har insändare ingen plats på DN:s webbsida, så jag tänkte göra alla en tjänst och posta den här.

Ska man tro DN:s artiklar rörande datorspelande och speldesignade unga kvinnor, är det snarare regel än undantag att kvinnliga spelkaraktärer är förpassade till att vara objektifierat ögongodis med bifigursstatus. Att kvinnliga karaktärer har stora bröst och minimala kläder får uppenbarligen spelande tjejer att gå i taket och ropa ”manschauvinisktiskt!” och att den fagra prinsessan alltid måste räddas verkar också vara något som får kvinnor att se rött.

Men betrakta de manliga hjältarna i spelvärlden. Och nu talar jag inte om rörmokaren Super Mario, igelkotten Sonic eller roboten MegaMan. Jag talar om Solid Snake, Dante, Duke Nukem, Link, Max Payne, Simon Belmont, Squall Leonhart och Leon Scott Kennedy.
Manliga, muskulösa, skickliga, attraktiva karaktärer vars främsta uppgift är att vifta med ett svärd, skjutvapen, nävar och piskor. Hur kommer det sig att inte fler manliga spelare klagar över att de känner sig objektifierade och inklämda i ett krigiskt machofack? Det vore intressant att läsa en artikel om hur ugna män uppfattar mansrollerna i dator-och tv-spel. Jag kan nämligen inte tänka mig att alla spelande pojkar och män ser ut som dessa karaktärer, eller jonglerar med sin kofot lika skickligt som Gordon Freeman.

Det som lockar med spelindustrin torde i många fall vara den av spelet erbjudna verklighetsflykten. Vad säger att jag som kvinnlig spelare vill ikläda mig rollen av en karaktär som påminner om mitt vardagliga jag? Och vad säger att jag inte skulle kunna identifiera mig med en manlig såväl som med en kvinnlig?
Jag bryr mig inte om vad Lara Croft, Samus Aran, Jill Valentine, Tifa Lockheart och Nina Williams har på sig eller inte har på sig. Jag vill spela spännande spel som berör, engagerar och underhåller. Det är fint att det finns ett genusperspektiv även inom spelindustrin, men tyvärr blir inte spel automatiskt bättre för att de kvinnliga karaktärerna förses med bilringar eller för att de manliga karkatärerna sätts bakom lås och bom och ropar hjärtskärande på hjälp.

Saga Sunniva Bergh

Herregud. Jag kunde inte sagt det bättre själv. Det är precis såhär jag tycker och tänker. Bästa insändaren 2011, nån som är sakkunnig och inte skriver ”dataspel” och som inte heller utelämnar TV-spel. Att läsa sånt här gör mig så glad. Har den här tjejen en blogg?