En definitionsfråga

Vad är det som definierar en person? Är det intressen, politiska och religiösa åsikter, klädstil, musiksmak, sexuell läggning eller helt enkelt vad man har varit med om i livet? Jag har ett fåtal intressen som är viktiga för mig där läsande, skrivande och tecknande är de mest grundläggande. Men ett intresse har sedan gymnasiet varit det största, det jag lagt ner mest tid (och pengar) på. TV-spel. Och inte vilka spel som helst, jag nischade mig snabbt mot de japanska rollspelen. Jag har en hel bokhylla fylld med spel, jag har CD-hyllor fyllda med spelmusik. Jag har under väldigt lång tid, ca 10 år, definierat mig som en ”gamer”. Men jag vet inte om det är jag själv som har gett mig den stämpeln eller om det är folk runt omkring mig.

Ta Lunarstorm t ex, det ofantligt stora communityt som regerade på nätet under första halvan av 2000-talet. Där spenderade jag mycket tid och träffade också många människor på det sättet. Nästan alla killar jag kom i kontakt med gav mig samma reaktion. ”Wow, du är tjej och du spelar – HÄFTIGT!” Själv fattade jag aldrig vad som var så speciellt med det, jag har spelat TV-spel sedan barnsben, som Donkey KongGame and Watch, Super Mario BrosNES och Sonic the Hedgehog (främst del 2 och 3) på SEGA MegaDrive. Jag gillar spel men det var först i tonåren som jag verkligen gav mig hän. För mig är det inte konstigare än att läsa en bok, titta på en film, lyssna på en skiva, och vad jag vet så kan personer av alla kön ha glädje av sånna medier, så varför inte spel?

Jag vet att mitt spelintresse i många fall har varit den enda anledningen för att personer har haft intresse för mig. Det har varit navet av konversation, relation, diskussion. Jag vet att det var därför mitt första ex blev intresserad av mig, kanske även mitt andra, och med ex nummer tre så var spelandet den enda punkt där vi kunde mötas. Självklart är det tråkigt när det är det enda folk ser hos en. Länge var det så att sa man Lania (som de flesta känner mig som) i ett andetag, så sades Final Fantasy i nästa. Jag har förstås känt stolthet över och trygghet i mitt intresse. I och med det har jag träffat människor jag aldrig skulle ha gjort annars och spelandet har berikat mitt liv. Spelen har under lång tid kommit först på min lista. Före mat, före kläder, före allting annat som folk kan tänkas lägga ner mycket pengar på. Det har varit så jag har investerat i mig själv. Jag trodde att det aldrig skulle ändras. Förrän nu.

Det har hänt nåt med mig. Jag har inte längre stenkoll på spelmarknaden och vilka spel som kommer. Jag bokar inte spel flera månader innan de släpps. Jag spelar mycket mindre och lyckas inte spela klart heller. Jag skulle inte säga att jag tröttnar, det är mer som att jag glömmer bort eller prioriterar annat.

Den här utvecklingen skrämmer mig lite. Jag känner mig så invand i att vara just en ”gamer” i allas ögon att jag undrar vad mer jag har att visa om man pratar om sig själv. Vem är jag, vad kan jag? Det känns ibland som att jag håller på att förlora mig själv. Men gör jag verkligen det? Definierar mitt spelande verkligen mig som person? Eller är det bara något jag förgyller min tid med? Jag förmodar att det är det sistnämnda alternativet. Men jag får känslan att folk är eller blir besvikna på mig, och att jag inte har rätten att kalla mig själv ”gamer” längre. Kanske är jag lite besviken på mig själv. Jag älskar ju mina spel och att jobba som spelrecensent har varit en evig dröm sedan gymnasiet. Om jag inte spelar så mycket längre, betyder det att jag ger upp min dröm och därmed en bit av mig själv?

Så vad gör jag istället? Kläder har kommit högre upp på min lista. Jag finner glädje i att hitta plagg jag passar i och kombinationer som man kan trixa med. Likaså smink eller andra skönhetsprodukter. När jag var yngre kunde jag känna att det var ett nödvändigt ont att klä upp sig eller lägga på mascara. Nu känner jag att det sätter lite guldkant på tillvaron. Jag umgås med pojkvännen och vi går på bio, umgås med vänner, går ut och äter och hittar på annat kul – vårt förhållande är så olikt de jag hade med tidigare pojkvänner. Det känns mer än bra.

Men, vi spelar faktiskt också, mest har det varit sällskapsspel, typ Magic the Gathering med flera. Och häromdagen började vi spela Castle Crashers till PS3 (äntligen!, tidigare fanns det bara till XBOX 360), vilket är extra kul för att man samarbetar plus att det har sjuk humor och det gillar jag. 😉

Ett måste om man äger en PS3:a.

Har dessutom hittat ett superskojigt spel till min HTC Desire. Det kallas Angry Birds och är ett sorts pusselspel med inslag av fysik som verkligen får hjärnan att jobba. Det är läskigt beroendeframkallande och jag försöker klämma in lite spelande på tunnelbanan och på lunchen.

Bästa spelet till Android-mobiler enligt mig själv.

Är det såhär mitt framtida spelande ser ut? Att istället för att sitta flera timmar i sträck med ett underbart äventyr, så ströspelar jag lite här och där och kanske med vänner eller pojkvän ibland. Kanske borde jag inte spendera tid till att tänka på sånt här. Livet förändras, det är oundvikligt. Spelintresset kommer jag nog alltid ha kvar och det finns ju inget som säger att jag inte kan sitta och spela flera timmar åt gången. Det gäller bara att hitta tiden. Än har jag inte tappat mig själv.

4 reaktion på “En definitionsfråga

  1. Diana

    Hoppas att det här kommer fram förståeligt/läsbart,..det är lite svårt att skriva just nu men jag kände att jag verkligen ville kommentera.

    Alltså jag tycker att det verkar som du går igenom en jättebra fas i ditt liv. Livet består av fokus-skiftningar och att låta intressen definiera vem du är, är helt enkelt inte nyttigt alls. Just go with the flow, övertänk inte saker för mycket (som det låter som om du gör litegrann ;D) utan låt saker ta sin tid och din uppmärksamhet. Jag slår vad om att du kommer att komma tillbaka till dina rollspel så småningom med förnyat intresse och flera nyvunna perspektiv du inte kunnat haft om du inte gått igenom det här.

    …Och OM du nu inte skulle ”hitta tillbaka” så vad gör väl det? jag tvivlar på att någon skulle tycka att det gör dig till en ”förändrad vän”. Ett intresse är som sagt inte det som binder ihop folk, det gör det enkelt att lära känna människor men med tiden blir det lite obetydligt, det finns så mycket annat man kan prata om.

    Ojdå finns mer jag ville skriva men det gör för ont just nu, men jag tror jag fick fram huvudmeningen iaf.
    Kram på dig.

    Svara
    1. Anna Inläggsförfattare

      Tack så hemskt mycket för den här fina kommentaren. (Och extra snällt av dig att skriva trots att du har ont! O_o)
      Ja, jag har en förmåga att övertänka saker, jag är glad att jag är medveten om den delen av mig själv. 🙂 Jag gillar hur du tänker, det är skönt att bara ”go with the flow”, det blir ändå inget roligt att spela om man känner att det är ett tvång. Det är bra att vara ifrån saker ibland för att sen verkligen känna en längtan till det. Tycker du har en fin poäng angående nya perspektiv.
      Så tack så mycket, jag tar till mig av det du har skrivit. Huvudmeningen kom absolut fram. *stora kramar*

      Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge