Färglöst

Postat av
1

När jag var tonåring började jag teckna på allvar. Jag sökte mig efter en tid ut på nätet för att få en annan sorts bekräftelse och uppmuntran än vad mina föräldrar kunde ge. Skapade en hemsida och tecknade så fingrarna blödde. Samtidigt var jag djupt inne i konsolrollspelen och via forum, communities och bloggar hittade jag en massa nya vänner. På den tiden kändes det som att internet och fantasivärldarna jag besökte med penna eller handkontroll var viktigare än det som hände IRL.

Idag skyr jag nästan internet istället. Det har gått lång tid sedan jag skrev nåt här. Jag har, som vanligt, mängder jag vill säga – saker jag behöver bearbeta, få ur mig, men jag drar mig för att skriva nåt online. Attityden har förändrats, internet är inte längre en glad och naiv plats för folk att lära känna andra. Harmlösa tweets blossar upp i hätska diskussioner, missförstånd och osämja i sociala medier är vardagsmat, alla kämpar om samma strålkastarsken via bloggar och Instagram och gängbildning och grupptryck är nästan lättare att hitta på nätet idag än vad det var när jag gick i högstadiet. De vänner jag trodde fanns verkar bara ha varit på låtsas.

Jag har nog slutat rita (inte tecknat på 1½ år) och det har gått 3 veckor utan att jag ens rört ett spel. Det känns som att min kreativa ådra har sinat. Jag vet inte om jag har ersatt det med något. Kanske träning? Kanske min nostalgiska tripp genom serien Ally McBeal på Netflix? Kanske har jag bara slutat känna och drömma överhuvudtaget? Dagdrömmar jag har blickar bara tillbaka i tiden, till stunder av ånger, sorg, underkastelse, ilska, rädsla och ensamhet. Men ensam är man ju alltid.

Det är svårt att veta om man har gjort rätt val i livet. Det är svårt att veta om man har lärt sig nånting av alla svårigheter. Det är svårt att veta om man är nöjd, eller om man bara nöjer sig. Lyckan är så flyktig. Den där magkänslan som många pratar om, de gånger jag lyssnat till den har skadan redan gjorts. Oftast går jag mest runt och försöker blockera knuten i magen och skriken i mitt huvud. Det finns ingenstans att springa, så lika bra att stå ut. Ungdomen har övergivit mig – jag kommer aldrig bli det jag en gång drömde om. Jag kommer aldrig mer känna mig glad över de saker som gav mig lyckorus för 10-15 år sedan. Livet, internet, världen – allt har blivit en gråzon i vilken jag håller mig i periferin.

Levande

Postat av
18

Ögonen gör ont, som om jag gråtit i flera timmar. Det har jag inte. Jag har kämpat, in i det sista, för att inte släppa fram en enda vattendroppe. Jag lyckades, men till vilket pris?

Ibland står man framför fönster, som bara är öppna en viss tid. Visst hade jag chansen att säga vad jag ville, där mot slutet, men jag tog den inte. Jag teg. Ville inte säga nåt. Det var jag som började prata. För att jag trodde att du ville lyssna. Nån fråga här och där. Så jag försökte öppna upp, beskriva vad det är som fått mig att må så dåligt de senaste veckorna. När jag sitter själv med mina tankar så flyger de åt alla håll. Svåra att greppa. Ännu svårare är det att sätta ord på mina känslor, så att nån annan ska förstå. Men det ville du nu. Så jag försöker. Det blir lite småskrap på ytan först, inget alltför allvarligt. Du håller en skämtsam ton i ditt sätt att lyssna på mig. Jag accepterar det. Men dina frågor blir desto svårare, vissa av dem avbryter mig när jag försöker beskriva hur jag känner, hur jag mår, varför jag famlar i mörker. Jag känner inte att du lyssnar.

Jag går och duschar istället. Länge, länge. Den typ av vatten hjälpte inte att rena mig. Jag antar att ibland är tårar den enda utvägen.

Jag kommer tillbaka. Försöker tänka på annat. Vi börjar prata igen, du fortsätter ställa frågor. Den här gången är det lite allvarligare, jag orkar inte skämta om hur jag mår längre. Du undrar vad jag tänker på. ”Om jag kommer leva tills jag är 40″, svarar jag. ”Varför säger du så”, undrar du. Axelryckning. Hur ska jag annars förklara mina tankar, de där återkommande tankarna varje gång jag står på en perrong? Hur skulle det vara om man hoppade? Framför ett tåg. Sånna tankar har varit med mig ett tag på senare år, och de fyller mitt huvud när jag mår sämre än vanligt. Jag står alltid så långt in på perrongen som möjligt, ifall jag inte skulle kunna lita på mig själv.

Det jag saknar är någon sorts reaktion från dig. I stil med ”nej men så får du inte tänka, du är ju det finaste jag har!”, men sånna utrop kommer aldrig. Inte ens en tröstande kram. Mer frågor. Uttalanden. Din syn på saken. Men jag tycker att du warpar allting. Helt plötsligt ligger fokus på dig. Hur gick det till? Detta handlar inte om dig eller ens vardagliga ting. Detta handlar om mig och det faktum att min självkänsla alltid varit väldigt låg. Att jag har spenderat minst 5 år av mitt liv i aktiv terapi/KBT, för att komma bort från destruktiva beteenden och för att hitta ett egenvärde. Veta att jag är bra, även om jag inte är perfekt. Jag har stora krav på mig själv, alltid haft. Det blir ett problem ibland och jag snubblar över mig själv. Hamnar i ett moment 22.

Jag vet att du tycker det är jobbigt, som att det reflekterar något dåligt på dig. Så jag försöker hålla igen, så länge det går. Som nu. Du pratar bredvid mig, jag lyssnar, men jag orkar knappt ta in vad du säger. För jag hör bara att du pratar om dig, trots att jag försökt att blotta mitt innersta och visa det mörka, bultande hjärtat som sitter där. Nästan bedövat av all smärta jag matat det med, som jag aldrig låter andra se.

Du undrar vad jag vill ha av dig och du undrar, när du till slut tystnat, om jag har något att säga. Jag har inget att säga. Du pokar runt lite, som ett barn som petar på en överkörd igelkott med en pinne, bara för att dubbelkolla att den verkligen inte lever. Jag lever. Men jag känner mig ändå överkörd. Vad hände med att lyssna på mig? Vad hände med att ge mig betryggande ord, värmande kramar, en liten bit av din tid? Vad hände?

Jag drar mig tillbaka. Här byggs inga broar. Mitt blåslagna hjärta får bulta svagt i tystnad ännu ett tag. Min hjärna får fyllas med de skrikande tankarna tillsvidare. Jag kanske tar mig ur det här också, det är väl ändå inte första gången. Men frågan är, om du kommer vara till hjälp eller inte. Kanske står jag fortfarande ensam. Och kanske kommer det alltid vara så.

Hinder

Postat av
2

Ligger här och ska sova. Hjärtat bultar obehagligt hårt och själen suckar. Varför ska det vara så svårt? Alla dessa minnen, de gör så ont. Jobbet gör ont, minnena av min första vecka och hur jag utsattes för passiv aggressivitet. Så mycket ilska, jag var ett hot. Ung och levande. Skulle du bli glad om du fick veta hur du brutit ner mig under åren? Eller skulle du slå ifrån dig, säga att du inte menar på det sättet, som du alltid gör när jag vågar konfrontera dig? Men jag hör ju och jag känner. Du vill mig illa. Du bryr dig inte om mig, har aldrig gjort. Du frågar för att skaffa stoff, kunskap om mig så att du kan bryta ned mig inifrån, med gliringar, elaka kommentarer, sneda leenden. Du är på semester ett tag nu. Det ska bli så skönt. Men i din frånvaro har äldre minnen åter dykt upp. De gör lika ont än. Du förtjänar inte att veta något om mig. Hur jag lever och bor, vad jag gör på fritiden. Du har ingen rätt att veta att någon älskar och åtrår mig. Jag vet att du ingen har. Bra så, jag behöver inte gnugga in det. Men det är nog för att veta att du bara är bitter och missunnsam. Jag behöver komma bort, bort ifrån dig. Du är som ett gift. Jag behöver komma dit ingen nånsin skulle se det som rätt att behandla mig som du gör. Jag försöker slå mig fri. Jag vill inte bli som du.

Samlade I-landsproblem

Postat av
3

Och där kom ha-begäret igång igen. Men det är svårt att inte sukta efter en sån här godbit.

HTC One i silver. Beräknas släppas under första kvartalet detta år.

HTC One i silver. Beräknas släppas under första kvartalet detta år.

Har haft min HTC One X i ett år snart och än har den ju inte gjort sitt. Jag får nog dregla ett tag till.

Jag måste erkänna en sak – de senaste dagarna har jag stört mig lite på Instagram. Det är ett superkul sätt att dela bilder och ge och få snabb feedback, jag gillar hur lättanvänt och tillgängligt det är och det är kul att se vad andra postar. Men på sistone har jag även känt mig lite lätt irriterad över vad mitt flöde fylls av. Självfallet tar ju alla kort på det som är viktigt och intressant för dem och det är bra så. Men min kvot för barn- och kattbilder har nått sin maxgräns känns det som. Även om jag kan tycka att en del bilder är söta så är jag är inte världens största fan av varken barn eller (levande) katter. Flera personer följer jag för att jag tycker om dem och är bekant med dem på Twitter eller liknande och skulle jag avfölja någon så betyder inte det att jag har något emot personen ifråga – bara att det blivit lite mycket av samma sak för min smak. Och jag är fullkomligt medveten om att folk kan störa sig på det jag tar kort på; spelrelaterade ting, matbilder och gosedjur. Surely not everyone’s cup of tea! Jag får fundera lite mer på det, men kanske blir det nån avföljning framöver, får se. Man får ta det för vad det är liksom. Det handlar inte om att man bryter kontakten, man kan alltid börja följa igen. Det är ju ändå jag som bestämmer vad jag vill se i mitt flöde.

Idag är jag bjuden till Becca och Danne för att se mer av Downton Abbey och äta tacos! (OM NOM NOM!) Som fredagsmys, fast på en tisdag. :) Det ska bli så roligt, kan inte tiden gå lite snabbare?! Jag har sån tur som har så fina vänner som man vill träffas och kramas och skrattas med så ofta det bara går. ♥

2 är bättre än 0

Postat av
Svara

Den här söndagen började inte riktigt som jag ville. Alarmet var ställt på kl 9, men jag vaknade kvart över 11 utan att det hade ringt. Eller så stängde jag av det i sömnen. :P Hursomhelst så kändes hela dagen förspilld. Pratade med mamma som också tyckte att jag kunde vänta med laptop till lite senare (hon påpekade att vi nog vill köpa en del utemöbler nu till våren och hon har ju en poäng…) och efter det moffade jag i mig en sen frukost.

Resten av den här söndagen har mest fördrivits i ett töcken. Jag har haft hjärtklappning och inte orkat ta mig för att göra saker. Har inte känt mig särskilt glad heller av okänd anledning. Fina Becca ringde, vilket var lite av en highlight på hela dagen. Vi hade en jättefin kväll igår tillsammans med henne och Danne. Det var Melodifestivalfinal där rätt låt vann, vi åt mat som jag lagade och pannacotta som Becca hjälpte mig svänga ihop. Jag hade även köpt lite godis, läsk och snacks, men allt blev inte uppätet. Kanske är våra svulling-days över?

Jag kom lite sent på att jag borde lagt min 3DSXL på laddning. Köpte den för mer än en månad sen men öppnade paketet först idag alltså. Den är himla fin den där DS:en, skön att hålla i också, men kanske lite tung (?). När batteriet laddat klart och uppdateringar installerats började jag spela Fire Emblem: Awakening. Visserligen fick jag göra ett avbrott för att jag skulle vara sådär duktig och göra mat och fixa matlådor, men jag har i alla fall fått dryga 2 timmar spelade. Inte så pjåkigt, man får tydligen vara glad för det lilla numera.

Ninjapojken har köpt Sim City 5 till mig också, så jag ska väl försöka ge det lite speltid under veckan. Har aldrig spelat Sim City tidigare, så jag känner mig lite distanserad till det, men det kanske blir kul, vem vet. Fan att den här söndagen blev så jävla knasig. Tror inte jag har lyckats le ett enda leende på hela dagen. Men den innehöll i alla fall några små vinster och inte så stora förluster.

Så mycket sämre

Postat av
4

Oki, allt i livet är inte sämre, men visst finns de saker som är det. 10 år tillbaka i tiden var jag den jag är idag, fast annorlunda. De där texterna jag skrev… gud så bra de var. De är fortfarande bra! Jag fattar inte att jag inte kommit längre än såhär.

Jag saknar verkligen den där tjejen, som hade så mycket ångest, så mycket kärlek, så mycket glädje, sånna ofantliga mängder kreativitet och ständigt formade nya drömmar och mål. Och som hon kunde skriva, från tidig ålder. Hon kunde sätta ord på smärta och sorg, poetiskt var bara förnamnet.

Är jag ett skal av mitt forna jag? Antagligen.

Vissa saker är lättare idag. Jag har inte lika ont i själen, även om det tagit mig 30 år att komma hit. Men vart har kreativiteten tagit vägen? Vart har drivkraften hamnat? Har det gått förlorat för att jag lämnat större delen av smärtan bakom mig? Var det mörka och det plågsamma det som matade mig? Det som fick mig att fly min verklighet, skapa egna världar, gömma mig i andras? Är mitt liv nu, där jag tar hand om mig själv och mår bra på många plan, en annan form av destruktivitet, då jag till synes har tappat allt som gjorde mig speciell förut? Det är en skrämmande tanke… Den kan vara sann.

Jag försöker leta reda på mitt tidigare jag, greppar efter de lösa trådar jag ser omkring mig. Såhär har jag hållit på de senaste två åren, bara för att tappa fästet ännu mer. Jag kanske är bättre nu, starkare, friskare, lugnare. Men när jag ser vad som har gått förlorat så saknar jag den mörka svärta som levde inom mig från tidig barndom. Den gjorde mig intressant. Den gav mig något att uttrycka. Jag hade något att säga. Nu vet jag inte längre vad som finns kvar. Bättre på flera sätt, men också så mycket sämre…

Hårt arbete och belöningar

Postat av
2

Nu har jag äntligen kommit igång med en av mina favoritsysselsättningar – att simma. Rutinen ser ut så här; tre vardagar i veckan går jag upp kl 6.00. Väskan är packad och klar och jag beger mig till simhallen. Väl på plats simmar jag 20 minuter, bastar lite snabbt och tar mig hem igen. Hemma väntar delar av min frukost som jag gjorde i ordning kvällen innan, äter den och åker sen med Ninjapojken till jobbet. Det kan vara lite kämpigt att ta sig upp på morgonen när det är mörkt och kallt (nästa vecka kommer väl bli ett helvete…) men det har faktiskt blivit så att jag längtar efter att gå upp på morgonen och äta en stor och god frukost i lugn och ro. Och att simma när simhallen är lugn, utan skrikande barn eller hoppgalna tonåringar, det är en sjukt bra start på morgonen. Utöver det här har jag och Ninjapojken bestämt oss för vilket gym vi ska träna på. Där finns det även en separat tjejdel, vilken var väldigt lugn och mysig. Kan nog bli så att jag smyger dit för att träna i min takt och möter upp Ninjapojken efteråt…

Jag är förmodligen lite av en shopaholic (underdrift) när det kommer till vissa saker, teknik t ex. Har beställt en till PS Vita, vilket i sig är ganska konstigt. Den jag redan har jag inte använt så mycket än (brist på spel?), men jag är förmodligen lite av en samlare. Teknik gör mig glad, alla mina prylar är som mina barn. XD Nu ska min pappa ta över min dryga 2 år gamla laptop och jag har spanat in en som jag vill köpa, nämligen den här!

Asus laptopDet är klart man kan fundera på om man ska vänta ett tag tills det kommer nya datorer med större SSD-diskar istället för SATA, men jag tror det kommer ta lång tid. Största som finns nu är 256 GB och det är inte alls tillräckligt för att ha operativsystem, program och filer. Dessutom kostar en sån dator typ 15000… Så att vänta typ 6 månader kommer förmodligen inte göra en jättestor skillnad, men om 2-3 år kommer det nog ha hänt en massa kul grejer. För egentligen borde ju laptops inte tillverkas med andra hårddiskar än just SSD, det säger ju sig självt. Så, vi får se om det blir nåt inköp den här veckan. :)